"Panchis" med ung blick

Har man som vardagsmotionär sprungit ett och samma spår från start till mål och börjat tröttna på sceneriet finns det ett enkelt knep. Det gäller bara att bryta mönstret och springa åt motsatt håll. För då känns omgivningen obegripligt ny och spännande även om det handlar om samma geografi. Ungefär så skulle man också kunna beskriva upplägget i Jacques Werups nya biografi, del två i hans bokslut över ett fyrtioårigt författarliv, alltså en uppföljare av "Levande tillsammans" som kom 2006. Nya boktiteln är inte klar.
– Nej titeln är så viktig att den får vänta till sist.

I "Levande tillsammans" tog Jacques Werup avstamp från scenen och samarbetet med Lill Lindfors och blickade bakåt på författarlivet. Nu vänder han på klacken och betraktar, stillsamt joggande, sitt artistliv med utgångspunkt från sin tid som ung och blyg Malmöförfattare och det slingrande spåret från skrivbordet till scenen.

– Det finns mycket mer att krama ut om man ser det från det hållet, konstaterar Jacques Werup, från sin författarbostad i Ystad. Manuset är klart och ska skickas in till Bonniers i dagarna, det förlag som tagit så väl hand om honom under hela hans karriär. Han hade tur som ung författare och slapp känna besvikelsen av att bli blankt refuserad. Som förläggare hade han ända fram tills nyligen Karl-Otto Bonnier, som nu lämnat över en väletablerad Jacques Werup till Stephen Farran-Lee.
– En otroligt bra förlagsredaktör som är både entusiastisk och inspirerande.

Torsdag den 14 januari fyller han 65 år, har blivit äkta "panchis", berättigad till rabatt på bussen, tunnelbanan och flyget.

– Jag sitter som vanligt bakom skrivbordet och arbetar med planeringen av bokutgivningen och vårens scenframträdanden. Fick precis en förfrågan från Backagården utanför Löderups havsbad som har en fin liten scen i växthuscaféet och där jag framträdde i somras med jazzpianisten Jan Lundgren.
– Så nu ska jag ringa honom och höra vad han tycker om en repris. Längre fram i vår, i april närmare bestämt , har jag, Timbuktu och Jan Lundgren premiär på ett program på Victoria i Malmö. Det blir ett sex dagar långt konsertprogram som jag ser fram emot. Det är roligt att jobba med ungdomen, läs Timbuktu, för han sätter sprätt på livsandarna och gillar liksom jag att ge dikter i olika kläder.

Jacques Werup är utan tvivel en träget arbetande och disciplinerad pensionär. Han skrattar ofta, högt och oåterhållet, och tycker livet är härligt, även om han har hosta och harklar sig efter en tids ohälsa.
– Det fick bli en operation, och det är klart att man blir påverkad och mår skit ett tag, men nu känns det mest prima liv.

Köpmanssonen från Malmö, som på faderns inrådan skulle skaffa sig ett respektabelt arbete som jurist, gjorde likt många andra 40-talister revolt under sena 60-talet och försökte slå sig fram som jazzmusiker. Första instrumentet blev klarinetten där förebilden var Gunnar "Siljabloo" Nilsson, sedan utökades instrumentsamlingen med en tenorsax. Han var inte oäven som jazzsolist, för att inte säga ganska så bra. Fin ton och embouchyr, fräckt och säkert utspel. Som julläsning för Sydsvenskans läsare avslöjade han nyligen i en novell hur han under 1960-talet lyckades med bedriften att under falsk identitet slå sig fram på jazzscenen i Prag som amerikanen Cyril Ashe. Ett rent hittepånamn, men den blåsningen gick hem i Prag.

– Som ung musiker var jag blyg och osäker bakom den professionella masken. Jag hade ingen som helst scenvana och ingen i släkten har vad jag vet hanterat ett instrument, än mindre ägnat sig åt scenkonst. Jag var den förste. Men jag lyckades bota min blygsel och lärde mig övervinna scenskräcken. Det gäller att vara väl förberedd, att inte stå på scenen och försöka verka säker, utan att helt ärligt kunna bjuda på sig själv och av absolut bästa förmåga. Det går helt enkelt inte att fegt väja undan för livet när det ställs stora krav. Livet är så sammansatt av allt du gör och står för.

Jacques Werup lyckades slå sig fram, med bibehållen ödmjukhet och hälsosam självkritik, som gjort hon älskad av en stor publik.

Födelsedagar i allmänhet och pensionsåldern i synnerhet bryr han sig inte så mycket om. Firandet blir heller inte någon grandios tillställning.
– Det är ju bara siffror, och man är inte äldre än man känner sig, för att dra till med en sliten klyscha.