Hon betonar berättandets betydelse

LUND.
Ulla Linder hade två systrar, Gun och Karin. De föddes som trillingar två månader tidigare än beräknat.
– Nu är det ju inte så allvarligt om man föds så tidigt, men det här var 1945. Och mamma hade ingen aning om att hon väntade tre barn.

Karin levde inte vid förlossningen, men hennes två systrar placerades i kuvös. Efter tre veckor ansågs flickorna vara starka nog, och dessutom behövdes kuvösen till ett annat barn, så de plockades ut. Det klarade inte Gun.

– I hela mitt liv har jag märkligt nog saknat mina två trillingsystrar. När vi begravde min pappa för många år sedan föll polletten ner från hjärnan till hjärtat. Vi har en gravkammare och när vi öppnade den stod det redan en urna där. "Vems är den?" frågade jag. "Det är ju dina systrars" sa mamma. Det var en tröst för mig att fatta att de var där.

Dagen innan vi ses i den ljusa stora lägenheten på Kobjer i Lund har Ulla Linder sett programmet "Den sköra tråden" som handlar om att barn idag kan klara sig även om de föds fyra månader för tidigt. Sonen Elias flickvän Caroline jobbar på Neonatal och det känns som att en cirkel sluts.

Ulla minns sin barndom i Linköping som en lycklig tid.
– Min far byggde ett sommarhus vid Sätrasjön. Det var väldigt vackert med björkar nere vid vattnet. Eftersom pappa tyckte mycket om djur hade vi tjugo gäss, flera kalkoner, två baggar och kaniner på landet som vi barn fick hjälpa till med. Jag inser nu att jag fick min förkärlek till naturen när jag var liten. Min bror Bosse och jag var mer ute än inne, vi var alltid och simmade eller åkte skidor.

– Min far ägde ett stort måleriföretag i Linköping med filialer i Norrköping och Sundsvall och min mor hade en manufakturaffär. De var väldigt konstnärliga och sociala och vi hade alltid mycket folk hemma. De hade båda många syskon, så vi var en stor släkt.

1967 åkte Ulla Linder som tjugotvåårig nyutbildad lärare till New York för att jobba på en skola i Harlem. De åkte ofta ut och campade med eleverna. Medan hon berättar plockar hon fram foton, både från USA och från det kurdiska bröllopet som hon och maken Anders bjöds in till i höstas av Kumri, granntjejen som tillbringade en stor del av sin barndom hemma hos dem.

I mitten på 1970-talet kom Ulla Linder in på speciallärarutbildningen i Malmö som en av många sökande.
– Det krävdes att man arbetat mycket med barn med särskilda behov och jag hade flera tuffa OBS-tjänster bakom mig. Jag hade stor nytta av att vara idrotts- och naturintresserad i arbetet med de eleverna.

– Jag har alltid känt för barn som har det svårt och som har behov av en vuxen. Redan när jag var liten observerade jag klasskillnader.
1976 fick Ulla Linder en heltidstjänst som speciallärare på Lerbäckskolan, som hon varit trogen sedan dess.
– Men jag längtade efter att uttrycka mig dramatiskt och läste därför vidare till dramapedagog.

Därefter delade hon i tio år sin tid mellan skolan och Svenska Kyrkan där hon blev dramakonsulent och bildade dramagruppen "Salig röra".
– De åren var de roligaste i mitt liv. Vi åkte till England för att hämta hem bra texter med mycket humor i och spelade sedan pjäser om existentiella frågor på skolor och fängelser. Många i den gruppen gifte sig sedan.

Ulla Linder utbildade blivande präster i att tala, agera och vara frimodiga genom att spela gatuteater.
– Hur vågade jag dra ut dem på Mårtenstorget? kan jag undra så här långt efteråt.

Dramakunskaperna har hon haft nytta av på Lerbäckskolan där hon satt upp teater och ordnat sagoverkstad för att få barn att komma loss i sitt skrivande. Nu när Ulla Linder gått i pension och går in i "the golden age" är berättande något hon ska ägna sig mer åt. Hon och maken är med i en berättargrupp.

– Jag älskar gemenskapen som berättandet skapar och som har försvunnit lite idag. Min mormor hade nio barn och de brukade "kura skymning" och berätta för varandra. Samtalets konst, att prata och lyssna på goda historier, är så berikande.