Med blommor som palett

KLAGSHAMN.
Snålblåsten skapar vågor på Öresund och bildar en dramatisk utsikt från Kirsten Hennix övervåningsateljé. Här i sekelskifteshuset i Klagshamn har familjen bott sedan 1973.

– När vi kom hit hade vi helt fri sikt mot havet. Det dröjde 25 år innan det byggdes hus här framför, berättar textilkonstnären och dukar fram te och nybakat bröd på arbetsbordet medan hon blickar ut mot sitt gamla hemland Danmark.

Det var tulpanerna och grönsakerna som täckte åkrarna på barndomens Amager som väckte Kirsten Hennix intresse för färger.

– Man kapade tulpanerna och slängde dem i högar eftersom det var lökarna som skulle sparas. De kastade blommarna blev en färgglad palett. Tulpaner har en konsistens som påminner om textil.

Som tioåring flyttade Kirsten Hennix till Bornholm när hennes föräldrar, fadern var sjukpensionär och mamman skolkökslärare, bestämde sig för att öppna sommarpensionat i Gudhjem.

– Det var himmel och hav överallt. Horisonten är alltid i din ögonhöjd och när landskapet är kuperat, till skillnad från det platta fastlandet i Danmark, så växer allt enormt. Det var så jag upplevde det som barn.

Till pensionatet kom svenske Olle Hennix med sina föräldrar och det var så tonåriga Kirsten mötte sin blivande man. När hon var 16 flyttade hon ensam tillbaka till Köpenhamn för att gå på Kunsthåndverkerskolens textillinje.

– Min gamla mormor målade, morbror var grafiker och barnteaterkonstnär och själv visste jag tidigt att jag också ville ägna mig åt konst. Olle bodde i Stockholm så jag tog en rövare och sökte och kom in på Konstfack.

Där betraktades hon som radikal med sin danska konstskolebakgrund.

– I Köpenhamn fick man göra fula saker bara man kunde stå för dem. I Stockholm var det väldigt disciplinärt, fast i en sak hade de rätt: man ska kunna sitt hantverk. Men när jag sedan började undervisa på Östra Grevie Folkhögskola såg jag till att inte placera eleverna i fack som jag upplevde att lärarna hade gjort med mig.

När Olle fick jobb som bildlärare i Malmö flyttade familjen ner. Och Kirsten Hennix inledde sin karriär med att sätta sin prägel på offentliga miljöer.

– Flera kommuner i Skåne hade då infört den så kallade "enprocent-regeln" som innebar att en procent av byggnadskostnaderna skulle gå till konstnärlig utsmyckning. Man fick tävla om uppdragen.

Kirsten Hennix förslag "De fyra årstiderna och elementen instängda i Bergaskolans sal" vann gehör i Eslöv och 1979-80 ägnade hon åt att skapa bildvävar till en hel aula. Vävstolen dunkade medan de tre döttrarna krafsade i legolådan.

Under en sommar när barnen och maken var ute och seglade fick Kirsten Hennix idén till utställningen "Sista färden". En gammal eka från Pukaviken, omgärdad av segel med symbolmotiv från ägg till en död fågel, ställdes ut på Malmö konsthall 1982. På en tidnings familjesida med dödsannonser visades alternativa avskedssymboler. Utställningen som fick mycket uppmärksamhet och väckte frågor om former för avsked, vandrade sedan omkring i landet.

– Nuförtiden när jag går på begravningar har jag alltid med såpbubblor som jag blåser ut. Folk ser symboliken när de svävar ut i rummet. Det handlar mycket om att inspirera andra att göra något annorlunda.

När Kirsten Hennix blev tillfrågad att ställa ut en retrospektiv på Staffanstorps konsthall valde hon att kalla den "Retro - mina röda trådar". Mycket av det hon har gjort belyser kvinnors situation genom historien. Belysning är också namnet på ett antal lampliknandeverk av spetsdukar med hängande tamponger, tepåsar och uttryckta pillerförpackningar.

Textilexposén "Kom hem Odysseus – avsändare Penelope" består av tjugo vävar med motiv av handdukar i olika formationer, knutna, vikta som ett kuvert eller invirat som klot, och symboliserar vad kvinnor gått igenom när de väntat på sina män som varit borta i krig eller på havet.

Båten från "Sista färden" har stått i paret Hennix trädgård i 26 år och håller nu på att slipas upp för att ställas ut igen.
– Det ska bli spännande att se om de som såg den 1982 kommer tillbaka nu.