Nu är han äldst för det mesta

Byråkratins oförmåga att kommunicera med den enskilda medborgaren. Vårdens stordrift utan mänskligt perspektiv. Religionens inskränkningar av individens rättigheter. Den röda tråden i PC Jersilds författarskap och liv som debattör är tydlig. Söndagen den 14 mars fyller han 75.

Varför har religionen blivit ett så hett och känsligt ämne igen?
– Statskyrkan finns inte längre och antalet medlemmar går ner hela tiden. Samtidigt är det många människor som har någon slags egen religion. Inte minst gäller det många intellektuella, som säger när de blir intervjuade "jag är troende". Men när man frågar vad de tror på blir svaren undflyende eller diffusa. Förut trodde man på Jesus eller så gjorde man det inte.

Förbundet Humanisterna och du blir kritiserade för att inte vara tillräckligt förstående. Hur ser du på det?
– Det är orättvist. Humanisterna är för religionsfrihet. Man får tro precis vad man vill, men man behöver inte tro. Vi är emot att religionen blandar sig in i politiken. Eftersom jag har sysslat med medicinsk etik är det påtagligt att det har kommit in religiösa idéer i debatten om etiska forskningsprojekt. Debatten om aborter, dödshjälp, stamceller, fosterdiagnostik - det finns en lång rad heta frågor där de religiösa har bestämda åsikter som de vill driva igenom.

Byråkrati är en annan fråga som intresserat dig. Har byråkratin i Sverige förändrats sedan du skrev "Grisjakten" på 1960-talet?
– När jag skrev den boken hade jag ett jobb inom statliga personalvården, så jag satt mitt inne i det. Men jag tror att det byråkratiska språket har förenklats. Det är lättare att läsa vad Skatteverket och andra skriver. Myndigheterna försöker vara mer öppna.
– Men för mig som småföretagare har det snarare blivit sämre, fast Maud Olofsson lovade att det skulle bli bättre. Det är fler papper som ska fyllas i. Det är fler konstiga momsregler och undantag hit och dit.

Vården är ett ständigt återkommande ämne i dina böcker och debattartiklar. Har den blivit bättre eller sämre sedan "Babels hus"?
– Problemen är delvis annorlunda, men det är fortfarande så att den lilla människan kommer i kläm på grund av att organisationen ser ut som den gör.
– Ska man ha en mänskligare sjukvård måste man ha en bra öppenvård med läkare som kan besöka folk i deras hem. Särskilt gamla människor som har svårt att ta sig till vårdcentraler. Sedan har man dragit ner drastiskt på vårdplatserna i Sverige. Vårdtiderna är korta. Jag anser att de många gånger är för korta. Man skickar hem människor innan det är lämpligt att göra det.

Pension - att sluta jobba – är det något du funderar på?
– I och med att jag har ett fritt yrke så bestämmer jag över min tid. Det jag sysslar mer med nu är att få andra att skriva. Jag sitter i Kungliga Vetenskapsakademien. Vi har ett projekt som heter Pi-priset. Det är ett pris på 314 159 kronor som går till den som skriver den bästa boken inom populärvetenskap. Det är ett ganska stort jobb och jag har andra sådana åtaganden som tar en hel del av min tid.

När kommer nästa bok?
– Det har jag ingen aning om.

Vad gör att du bestämmer dig för att skriva?
– Jag bollar olika idéer. Är det någon idé som är tillräckligt intressant börjar jag jobba med den. Om jag börjar på fyra romaner är det en som blir färdig, medan de andra tre går under på vägen.

Du har inte allting klart för dig när du börjar skriva?
– Nej, det har jag nästan aldrig. Det är en slags undersökande verksamhet. Jag blir uttråkad om jag vet precis vad en berättelse ska handla om. Det är naturligtvis ett problem - det är som att lägga patiens, det kan hända att den inte går ut. Jag har skrivit böcker från början till slut, som inte har kommit ut för de inte har fungerat.

Forskare hävdar att människan är som lyckligast vid 74 år. Är det något du har märkt?
– Det ligger mycket i det. Problemet är att man inte orkar så mycket rent kroppsligt. Krafterna avtar och minnet var bättre för tio år sedan än det är idag. Det kan irritera att man inte kommer på namn med en gång.

Är åldersdiskriminering något du känt av?
– Nej, det har jag inte. Men när man är så gammal som jag är man ofta äldst i styrelser och andra församlingar. För länge sedan var jag alltid yngst. Det är en ganska stor omställning att inse att man är äldst. Upplevelsen av den egna åldern stämmer inte riktigt med omgivningens upplevelse av den åldrande människan. Det är mycket lättare att se att andra blir äldre.