Nu får hon tid att skriva

Wanås. Det senaste året har inneburit stora förändringar för Marika Wachtmeister .

Det yngsta barnet lämnade henne och maken Carl-Gustaf (mer känd som C-G) ensamma i det stora huset, och beslutet att hon skulle kliva av chefskapet för Stiftelsen Wanås väckte uppmärksamhet. Livet är inne i en ny fas.

Hon dricker te, säger att hon uppskattar tedrickandets utveckling från en trött påse i varmt vatten till en mängd olika färger och smaker. Min dryck, kaffe, aktar hon sig för. "Jag blir speedad redan efter en kopp", säger hon, och tillägger när jag ler, "ännu mer än vanligt".

Hon berättar om hur det startade. Hur de positiva reaktionerna på en omfattande skulpturutställning i Stockholm, såväl utom- som inomhus, under mitten av 1980-talet inspirerade henne till att skicka ut en egen förfrågan till 25 konstnärer.

I brevet berättade hon att hon hade tillgång till en slottspark, att transporten var ordnad och att Ikea gått med på att betala katalogen. Så frågan till konstnärerna var enkel: "Vill du vara med?"

Det ville de.

- En dag lastades det av en massa konstverk framför slottet. Jag hade en bristfällig kunskap om det hela, men min pappa sa alltid att problem är till för att lösas. Och det gjorde vi. Det blev jättemycket jobb, men det var också jätteroligt.

Året var 1987 och Marika Wachtmeisters dröm om att jobba med konst hade uppfyllts, men inte bara det. Första steget till en i dag etablerad och aktad institution hade tagits.

Tanken var inte att utställningen skulle upprepas, men när konstverken lämnade parken med höstens intåg kände Marika Wachtmeister en tomhet. Eller, för att använda hennes egna analys: "Jag gick in i en post-project-depression."

Wanås har blivit ett begrepp, Marika Wachtmeister både känd och respekterad.

Hon sitter i tre andra styrelser, bland annat för Millesgården, har etablerat en mängd kontakter (kanske främst i New York) och har i sin tur inspirerat till en liknande skulpturpark i Spanien.

Men konsten var från början enbart en av alla trådar hon ryckte i, det fanns andra, betydligt starkare.

Juridiken var den främsta, och efter sin utbildning i Lund jobbade hon också som advokat i Linköping. Och stortrivdes.

Även som nybliven skåning - hon flyttade in i C-G:s arvegods Wanås 1985 - arbetade hon som advokat en period inne i Kristianstad. Att hon släppte det berodde på att familjelivet och det nya boendet krävde mer tid. "Wanås äter sina invånare", är de ord hon använder.

Ännu längre tillbaka var det ett annat aktat yrke som var ambitionen. Läkare. Som hennes far.

- Efter att ha tillbringat tonåren i New York kom vi hem och jag sökte in till universitetet. Men Sverige accepterade inte mina amerikanska betyg, annars hade jag utbildat mig till läkare.

Wanås tillhör släkten Wachtmeister och både hon och hennes man har diskuterat framtiden. Allt hon vill säga är att "det finns en plan".

För konstverksamheten finns det däremot en annan plan, och det är den hon sjösätter i och med beslutet att lämna över till ett yngre, utomstående konstpar. De för med sig nya ögon, nya tankar, och för Marika Wachtmeister är detta ett sätt att säkra konstens fortsatta fortlevnad och utveckling på Wanås.

- Det naturliga hade kanske varit att våra barn tog över, men genom att välja två utbildade personer kan verksamheten bli än mer seriös. Vad de vill göra? Det vet jag inte, bara att de sagt "Vidga världen!"

Själv då? Vad står på agendan från den 1 januari och framåt?

- Som jag ser det är de kommande tio åren min sista professionella period, och då vill jag ge mig själv chansen att göra något annat. Som att skriva böcker - jag har redan två på gång, båda om konsten på Wanås men skulle också vilja skriva en bok om min pappa - umgås med barnbarnen och så har jag och C-G pratat om att försöka bo en lite längre period i New York, min absoluta favoritstad. Och då helst på Upper East Side.