STOCKHOLM. När Pia Green kommer på tal är det några roller som alltid nämns.
Som Magnus och Brasses motspelerska i Lasse Hallströms romantiska komedi
”Två killar och en tjej”, där hon fick spela den ovanliga kombinationen av
både snygg och rolig. Hon höjdes till skyarna som nykomling.
I ”Rederiet” gjorde hon den enda sjökaptenen som verkade
reko, och i ”Vita lögner” var hennes apotekare Ingrid till slut den enda
rollkaraktären som var någorlunda normal.
Pia Green gillade alla rollerna, men hon har andra höjdpunkter att se tillbaka
på. ”Kunde prästänkan så kan väl du”, var en helt igenom kvinnlig produktion
som Pia och hennes kollegor drev fram från starten 1990 till slutet 1994
(Cecilia Torudd skrev pjäsen) och det blev 350 föreställningar runt om i
landet.
Åren i tv-ensemblen, där hon tidigt i karriären fick spela många
fina roller, ligger henne också varmt om hjärtat.
– Det känns fortfarande som att det gav mig den här grunden eller tryggheten
att stå på, framför allt i att jobba framför kameran, säger Pia Green.
– Många andra som kommer ut från Scenskolan börjar ju på scenen, film och tv
kommer först senare. För mig var det tvärtom, film och tv kom först. Länge
kände jag mig mer trygg framför kameran än på scenen.
Skådespelare blev hon ganska sent, till Scenskolan sökte hon som
29-åring. Då var hon sedan flera år gift och hade barn med den redan
etablerade skådespelaren Lars Green (de gick sedan skilda vägar).
Teaterarbete hade hon redan viss erfarenhet av, men det som gav modet att söka
till Scenskolan var en lärare på en universitetskurs i dramapedagogik.
– Han tyckte att jag skulle söka Scenskolan och då kände jag väl att, ”oj,
tycker HAN det? Ja, då kanske jag ska göra det!” Jag kom in på första
försöket. Men det behövdes det där att någon trodde på mig för att jag
skulle våga söka, och tro att jag kanske kunde lyckas.
Sedan hon lämnade tv-teatern har hon frilansat, det har blivit en
hel del både film, teaterdramatik och farser på privatteatrarna. Som för
många frilansare har karriären gått upp och ner.
För närvarande råder lågsäsong och då får måleriet ta större plats. Hon
ställer inte ut men målar för att ge utlopp för behovet att uttrycka sig, i
grunden samma behov som ligger bakom skådespeleriet.
Liksom många andra skådespelerskor i en viss ålder tycker hon att rollerna är
betydligt färre för kvinnor än för män. När man har lämnat tjejrollerna
bakom sig uppstår ett glapp innan man närmar sig rollbesättarnas
klichébild av en tant, den andra kategorin som brukar vara aktuell för
kvinnliga skådespelare.
Till det facket räknas Pia Green uppenbarligen inte än, trots att hon numera
kan titulera sig farmor.
– Jag har ett litet barnbarn som jag älskar över allt annat. Det är det
roligaste i mitt liv nu tycker jag. Det är helt underbart att vara farmor.