Tillbakalutad i fåtöljen i hemmastudion har Fredrik Kempe gott om skäl till sitt goda humör. Hunden Jussi, uppkallad efter världstenoren Björling, är äntligen frisk.
Förresten, hur kan man låta bli att vara glad om man år efter år vinner folks hjärtan genom Melodifestivallåtar som ”Hero”, ”La voix” och ”Popular”?
Nyckeln till framgången är hårt och målinriktat arbete.
– Jag festar inte, umgås inte så mycket och är fokuserad på musiken. På det viset är jag lite knäpp som skjuter allt annat än musiken och komponerandet åt sidan.
Naturligtvis har talang betydelse. För när musiken pockar på i bröstkorgen kan en låt bli till på tio minuter vid pianot.
– Många anklagar mig för att producera hits som en maskin. De kan inte ha mer fel. Jag är en känslomänniska. Jag känner efter vad som tar tag i mina känslor och sedan tömmer jag känslorna som måste ut.
Men lika lätt som han blir kreativ kan han störas i processen.
– Det kreativa är mycket skört. Pessimism och folks misstänksamhet är förödande. När jag är kreativ måste jag vara oerhört okritisk. Kritiken får komma när jag närmar mig slutresultatet.
Uppvuxen i Västergötland i en musikintresserad familj komponerande han egna låtar redan i lekskolan.
– Det irriterande var att mina låtar var 30–40 sekunder långa, mycket kortare än låtarna jag lyssnade till. Först senare fattade jag att jag kunde upprepa refrängen.
Hur reagerade dina föräldrar på musikintresset?
– De märkte nog att jag mådde bra av att sitta vid pianot. Jag spelade och sjöng som en besatt och hade väldigt få kompisar. Jag var egensinnig och levde på min egen planet. Sång och musik var min grej.
Ändå blev du civilekonom?
– Jo, jag är intresserad av samhället i stort. Musiken var min stora hobby, jag tänkte inte att jag kunde jobba med den. Men utbildningen ångrar jag inte. Den gav mig självförtroende och känslan av att jag alltid skulle kunna försörja mig.
Karriärbytet kom mitt under utbildningen, då han fick erkännande för sin tenorröst på Musikteatern i Värmland, där han arbetade som operasångare på deltid fram till examen.
Och sedan han tilldelades Kungliga Musikaliska Akademiens Nicolai Gedda-stipendium visste han bestämt vad han skulle viga sitt liv åt. Musiken, i varje fall till 85 procent. Övriga 15 procenten består av hunden, film, opera och matlagning.
– Jag behöver ingen annan mening i livet än musik, säger Fredrik Kempe.