STOCKHOLM. Onsdagen den 28 september 1994 kommer Jan Helin sent att glömma.
Han var på Åland och skulle jaga änder, men Estoniakatastrofen fick honom –
då reporter på Aftonbladet – på andra tankar.
– I mitt stilla sinne tänkte jag att en del överlevande skulle kunna flygas
till Åland. Så det blev jakt på nyheter i stället, säger han från en vinröd
stol i det inglasade hörnrummet.
Hur kylig får man vara som journalist?
– För att orka igenom sådana situationer måste man iklä sig en yrkesroll. Men
det är otroligt viktigt att inte fly från mänskliga relationer. Ytterst och
till sist är man en människa, man kan inte uppträda hur som helst.
Med sina nitton år på Aftonbladet strävar han efter en lagom
blandning av högt och lågt – granskning av makten varvas med ren
underhållning.
– Kvällstidningens dödssynd är att vara tråkig, fastslår Jan Helin.
Med sina 2,5 miljoner läsare och placeringen som nummer 84 bland Sveriges,
enligt tidningen Fokus, mäktigaste mediepersoner 2011, förnekar han inte sin
makt.
– Det är viktigt att inse att man har makt och ta ansvar för det – genom att
vara tillgänglig, diskutera publiceringar och erkänna sina fel.
Hemma, däremot, innehar någon annan makten, hävdar han.
– Min fru, utan tvekan. Mitt uppdrag är svårt att få ihop med ett vettigt
familjeliv.
– Lotta styr verkligen hemmet och min roll i familjen. Hon bestämmer vart vi
ska på semester, hur helgen ska se ut och vem vi ska umgås med.
Och det finner du dig i?
– Jag har inget val, det är en överenskommelse vi gjort. Mitt jobb är mycket
tidskrävande. Ändå var jag pappaledig i tre månader. Det vill jag föra till
protokollet.
Som klassiska ”high school darlings” träffades de två under gymnasietiden och
har hållit ihop sedan dess.
– Lotta har en stark integritet och är mitt lugn. Hon brukar säga att det är
tur att jag har humor i alla fall. Jag är en intensiv person med mycket
energi, men som har två lägen – on eller off. Antingen får jag för mycket
gjort eller ingenting alls. När jag är off fäller jag inte ens ner toalocket
och låter bli att ställa tallrikarna i diskmaskinen.
Förmågan att fokusera och få mycket gjort bär han med sig
sedan uppväxten i Nynäshamn (pappan civilingenjör, mamman sekreterare).
Jan Helin var en pojke med många kompisar, liksom ett brinnande intresse för
musik (han spelade saxofon), natur och kanotpaddling. Det senare renderade
ett SM-guld i K2.
Men på ett område har han förändrats.
– Det har klarnat för mig vad som är viktigast – relationer med familj och
vänner. När jag inte hinner att umgås med dem känner jag att något fattas.
Hur viktig journalistiken och hur roliga mina begåvade kollegor än är, så
känns det, i form av ensamhet.