STOCKHOLM. För närvarande håller han på att mentalt rensa skrivbordet och
avsluta ett kapitel.
Efter 17 år som kurator inom landstinget i Värmland har han gått i pension,
och vad det blir efter det har han inte hunnit formulera för sig själv än.
– Det är alltid speciellt med avslut. Det sätter punkt men är också början
till något nytt. Och det som är nytt kan vara både skrämmande och kittlande,
säger Stefan Borsch.
Han vet vad han talar om. Det här är mannen som lämnade positionen som
sångare i Vikingarna när de stod på topp (vilket banade väg för
efterträdaren Christer Sjögren) för att bli fritidsledare på en skola. Sedan
upprepade sig historien när han satte punkt för solokarriären och blev
socionom.
De sista åren som soloartist kände han motivationen tryta. Han
trivdes inte med att vara borta så mycket från fru och barn och började
tycka att det påverkade kvaliteten på hans insatser på scenen.
Han försöker förklara tjusningen med ett ”vanligt” jobb: lediga helger, tid
för barnen, arbetskamrater och en meningsfull uppgift där man får hjälpa
andra.
– Det har varit viktigt för mig att ha en förankring i ”det vanliga livet”,
säger han. Men musiken har också en social sida, och det knyter ihop de här
två världarna. För mig har det varit en balansgång mellan att vara en
människa bland folket och en människa på scen.
Folk måste ha tyckt att du var konstig som hoppade av Vikingarna när bandet
var som mest framgångsrikt?
– Många tyckte nog det. Men ibland måste man välja utifrån sina egna känslor
och tankar och då blir inte yttervärldens reaktioner så viktiga. Inte när
man har bestämt sig. Så var det i alla fall för mig.
Hur förändrades ditt liv i och med att du sadlade om och blev
kurator?
– Då blev ju arbetet väldigt viktigt för mig. Och det har varit väldigt,
väldigt få dagar då jag har gått till mitt jobb och inte känt att det har
varit meningsfullt. Det har varit tunga saker men har funnits en glädje och
en ambition som har varit mycket skön och utvecklande.
Som kurator har han haft nytta av artistbakgrunden. Många har känt igen
honom och förknippat honom med positiva upplevelser, en ”inkörsport” till
arbetet som han kallar det. Själv ser han sig fortfarande som en människa
med ena benet i musiken och det andra i det sociala arbetet – en gång
musiker, alltid musiker i själ och hjärta.
Artistlivet kan han sakna någon gång ibland, när våren spricker ut och Sverige
är som vackrast, då var det härligt att ge sig ut på turné i landet.
Och framgång ger förstås pengar och bekräftelse som i sig kan fungera som
drivkraft ett tag.
– Men sedan måste man vara realistisk och fråga sig, vad fanns det mer? Det
var inte bara gröna träd att stå på scen, det fanns så mycket runt omkring
som jag skulle sakna om jag hamnade i ett liknande sammanhang i dag.
Så någon ny artistkarriär blir det inte efter pensioneringen från landstinget.
Däremot en ny dörr att glänta på. Den livssituationen passar Stefan Borsch
som hand i handske.
Ny tid väntar igen. ”Jag beundrar människor som jobbar 40 år på ett
ställe eller är artister hela sitt liv. Men för mig har vägen varit
annorlunda” säger Stefan Borsch, som nyligen gått i pension.Arkivfoto:
Öyvind Lund/Fotografiska aktiebolaget/Scanpix 2004