”Olle Schmidt talar aldrig om att han kommer från Axvall, han skäms över att
komma från Västergötland”.
Orden kom ur Bert Karlssons mun när han släntrade förbi Olle Schmidt på
Almedalsveckan. Men Olle Schmidt var snabb att dementera.
För kanske hade han aldrig blivit politiker om det inte vore för uppväxten i
det lilla samhället några kilometer öster om Skara.
– Min pappa var rektor för folkhögskolan på orten. Man kan säga att skolan
gjorde att världen kom till Axvall, på den tiden kändes både Göteborg och
Skara långt borta.
Under sin uppväxt träffade han många intressanta föredragshållare som hälsade
på i hemmet. Särskilt biologen, zoologen, äventyraren och radioprofilen Sten
Bergman har etsat sig fast i minnet.
Och senare, när de första flyktingarna från Ungernrevolten kom 1956.
– Det ser jag som mitt första politiska minne, hur de berättade om händelserna.
Då var Olle Schmidt bara sju år gammal. Då visste han inte att han flera år
senare skulle hamna i Europa-parlamentet.
– I parlamentet har jag suttit bredvid ungrare. Då har jag ofta tänkt på dem
jag träffade i Axvall.
Första sommarjobbet fick han som trettonåring på Axevalla travbana.
– Mitt jobb bestod i att räkna ut oddsen med hjälp av en räknesnurra och sedan
skriva upp dem på en tavla. Jag fick fyra kronor per lopp. Sedan drack jag
läsk för pengarna. Jag lärde mig en hel del om trav men jag blev aldrig
någon större travälskare.
1968 tog han studenten och flyttade till Lund. Där hade storebrodern tidigare
studerat och därför gjorde Olle Schmidt samma resa.
– Vi hade en sträng faster i Uppsala. Därför valde vi Lund, säger han och
skrattar.
68-rörelsen grep aldrig tag i Olle Schmidt. Det kändes ”alldeles för
revolutionärt”.
– Jag flyttade ned när det var som allra värst. Studentmössor brändes och det
var ett väldigt liv. Man kände sig skyldig att ta ställning men jag tog bara
ställning mot Vietnamkriget. När det gällde resten, tyckte jag att det var
skönare att få ägna sig åt lite vuxet studentliv.
Efter en filosofie kandidatexamen fylld med litteratur, historia och
informationsteknik, flyttade han hem igen för ett arbete i Skara.
– Jag jobbade med informationsfrågor på slakteriet. Efter en tid fick jag nytt
jobb, på varvet i Uddevalla. Jag minns att chefen på slakteriet sade ”Körv,
det behöver folk alltid, men båtar?” Och han fick ju rätt. Varvet i
Uddevalla är nedlagt medan slakteriet är kvar.
Senast han passerade Axvall och Skara, var under vårens valrörelse till
Europa-parlamentet.
– Jag är ofta där. Jag trodde en tid att jag skulle flytta tillbaka dit. Men
nu blev det inte så. Jag trivs alldeles för bra i Skåne nu. Även om jag har
ett handikapp, att jag inte kan tala skånska.
Spelar det någon roll?
– Ja, det tror jag. Jag kommer ihåg ett torgmöte i mitten av åttiotalet, jag
skulle tala med några andra politiker på Möllevångstorget. Efteråt kom det
fram en man och petade mig i magen och sade: ”Daj kan vi aldrig lita på. Du
snackar inte som vi”.
Även om västgötskan är nedslipad finns den där än. En tolk i parlamentet kom
fram efter ett anförande och sade: ”Du kommer från Västergötland, va? Det
hörs på dina ö”
– Han kom själv från grannkommunen, visade det sig. Så visst hörs det att jag
är västgöte.
Sedan får Bert Karlsson säga vad han vill.