STOCKHOLM.. Man undrar hur en skådespelare som Harriet Andersson bemöts i filmsammanhang numera.
Hänger unga skådespelare vid hennes läppar, darrar yngre regissörer av Bergmankomplex?
Hon som är en ikon inom svensk film: en riktig filmstjärna, snygg och beundrad och erkänt begåvad. ”Ett kinomatografiskt geni”, som Ingmar Bergman uttryckte det.
Den som har läst Jan Lumholdts intervjubok med Harriet Andersson vet att hon inte är den som framhäver sig. ”Man ska inte tro att man är något” är hennes kommentar till alla de priser hon fått under årens lopp.
– Man är ju trots allt uppfostrad i det här landet med jantelagen och alltihop. Nu på äldre dagar vågar jag säga att där och där var jag bra.
– Men man behöver inte topprida andra människor för det, eller bära sig illa åt och sätta näsan i vädret. Det ser man en del yngre som gör, men det tycker jag är så oerhört fånigt.
Numera märker hon dessutom att många unga hon möter knappt känner till henne.
Och ja, det gäller även många ur det yngre gardet i filmbranschen, som svar på den inledande frågan.
Ändå är intresset fortfarande stort, kort efter den här intervjun ska hon ta emot ett amerikanskt filmteam för intervjuer till extramaterialet på ett antal Bergmanfilmer i nyutgåva i USA.
För det är som Bergmanskådespelare hon är mest känd, delvis på bekostnad av samarbetena med andra namnkunniga personer. Det tycker hon är synd, till och med orättvist mot dem som hamnar i skymundan. Hon vill av samma skäl inte nämna några särskilda filmer eller personer som har betytt något extra för henne.
– Jag vill inte sätta någon före någon annan. Det gör ju andra, det vet jag. Men jag vill inte det, för nästan varje film har sitt värde för mig, och har gett mig minnen.
Allt var inte heller frid och fröjd, framhåller hon. Och skådespelarkarriärens baksida var svårigheten att kombinera den med ett fungerande privatliv.
– Jag har ju inte alltid varit en trallande jänta. Men jag har inte basunerat ut när det har varit lite taskigt. Det blir ju inte bättre för det.
Det vilar ett skimmer över er kvinnliga Bergmanskådespelare, har
du upplevt det som en fördel?
– Nja, här hemma är det inte något skimmer egentligen, det är lite mer dimma över det hela, säger Harriet Andersson.
– Men utomlands är det ju så. Jag har rest runt några år nu med olika utställningar och festivaler, och det är nästan lite genant ibland, för en del nästan svimmar när man tar dem i hand. Och jag tänker herregud, vad skönt att man inte har det så jämt. Jag kan inte riktigt ta det.
Hon arbetar fortfarande, om än sparsamt.
Teatern, som hon aldrig var särskilt förtjust i, har hon lämnat sedan länge, numera blir det en och annan filminspelning och hon kan kosta på sig att ta det lugnt och göra sådant som är roligt.
– Det är inte en jävel som bestämmer över mig! Jag har jobbat och hållit på under så många år, och det var alltid någon eller några som skulle sitta med pekfingret på en och bestämma vad man skulle göra, hur man skulle göra och när man skulle göra.
– Nu är det bara upp till mig själv, och det är jättehärligt.