SJÖBO. Sydsvenskan möter Nisse Kullberg på Sjöbo flygplats, där Skånska
gyrokopterklubben huserar. Han baxar ut klubbens flygmaskin från ett garage
och visar den märkliga farkosten. Den liknar en karusellvagn med hjul och
propellrar.
- En väldigt säker maskin, försäkrar Nisse Kullberg och förklarar tekniken.
En liten motorpropeller där bak driver maskinen framåt. En stor rotor sitter
mitt på, utan motor. Bladen roterar av fartvinden och lyfter farkosten.
- Skulle motorn lägga av sjunker gyrokoptern långsamt, ungefär som en hiss. Du
kan landa på en väldigt liten yta.
Normalt flyger han på 150 meters höjd på landsbygden och 300 meter över
städer. Toppfarten är 195 kilometer i timmen, behaglig marschfart kring 140.
- Man ser landskapet fantastiskt bra. Skåne är otroligt vackert, särskilt vid
Fyledalen och Kullaberg.
Tyvärr är det regnigt och dålig sikt denna dag, så någon provtur kan han inte
bjuda på.
Innan Nisse Kullberg kom till Sverige hade han aldrig flugit gyrokopter.
- Men jag har alltid drömt om att flyga. Sedan bildade vi familj, och det blev
inte av. Jag fick nöja mig med motorcyklar. Tills jag kom till Sverige.
Till vardags arbetar han som programchef på Gambro i Lund.
- Vi utvecklar den datoriserade delen av dialysmaskinerna, förklarar han.
Tidigare jobbade han på ett liknande amerikanskt företag i Finland. Varken han
eller hustrun Marika hade planer på att flytta till Sverige, särskilt inte
platta Skåne.
- Men min gamle chef, vän och kollega lockade hit mig till Lund.
Nisse Kullberg stortrivs både med nya jobbet och Skåne, som han inte alls
tycker känns platt längre. Åsarna är fantastiska, berättar flygaren lyriskt.
Hustrun har fått jobb som farmaceut på sjukhusapoteket i Lund och trivs också.
Båda talar bra svenska.
- Jag är finlandssvensk. Min mamma talade svenska med mig, förklarar Nisse
Kullberg på sin sjungande dialekt som leder tanken till Mumintroll.
Det tar han som en komplimang.
- Jag kommer från Borgå, några mil öster om Helsingfors. Det är Mumintrollens
hembygd. Jag har sett ön där Tove Jansson satt och skrev, berättar han glatt.
Första tiden i Sverige bodde de på Norra Fäladen i Lund, sedan flyttade de
till Stångby där de hittade ett lockande husbygge på en utflykt.
Några planer på att återvända till Finland inom överskådlig tid har de inte.
- Vi tog flytten på största allvar, sålde både hus och bil. Men mina döttrar
är kvar i Finland, de tycker de har sina liv där. De skämtar om att vi är en
konstig familj. Normalt brukar det ju vara de vuxna barnen som flyttar ut i
världen, inte föräldrarna.
Äldsta dottern har på kort tid fått tre barn, först ett och sedan tvillingar.
Yngsta dottern studerar för att bli sjuksköterska. Henne umgås Nisse Kullberg
med via dataspel.
- Vi brukar spela World of Warcraft på söndagskvällarna. Vi är ett lag och
håller kontakt via spelet och Skype.
Nisse Kullberg tycker det är ett smart sätt att umgås, mer givande än ett
vanligt telefonsamtal där man frågar om allt är bra och får ett artigt
jakande svar.
- Här har vi kontakt under en längre tid, och saker dyker upp efterhand som vi
spelar och pratar om allt möjligt.
Det enda som Nisse Kullberg haft problem med i sitt nya skånska liv har varit
dialekten.
- När jag ringde myndigheter i början hände det att jag inte förstod vad de
sa, hur långsamt de än talade. Jag fick åka ner och tala med dem direkt.
Men skånskan är också ett övergående problem.
- Vi brukar se matlagningsprogram med Tina Nordström, och har haft svårt att
höra vad hon säger. Min fru påpekade nyligen att Tina börjat tala mycket
tydligare. Sedan kom vi på att det är vi som vant oss vid skånskan. Tina
pratar som hon alltid gjort.