Oxfilé och entrecote men även köttbullar och falukorv är det som gäller på Lokes Bar på Södermalm i Stockholm. Ett vegetariskt alternativ finns också, men överlag är det inget som utmärker sig. Lennart Dahlgren, mer känd som Hoa-Hoa, förklarar att restaurangens huvudinriktning är att vara en trevlig kvarterskrog med gott och bra käk som varken är ”poppigt eller dyrt”.
– Nuförtiden springer det omkring en massa hipsters på Söder som är så balla att de håller på att storkna. Samtidigt finns det folk som är både gamla, fula och omoderna, som knappt har råd att gå ut och äta och som tvingas flukta på menyer som de inte förstår.
Att det skulle bli krögare av Sveriges mest kände tyngdlyftare är inte så konstigt, anser han själv, och förklarar att han dels alltid tyckt om att laga mat, dels gillar han att umgås med folk på ett opretentiöst sätt.
– Sedan är det ju klart att jag vill tjäna pengar, men det är inte bara det, det gäller även att skapa en gemenskap.
Till krogen – som också fått sitt namn efter den lilla men mycket älskade schnauzern Loke – är alla välkomna, även hundar. Det viktiga är att alla trivs och har det bra. Det betyder även att var och en tar sitt ansvar och uppför sig.
– Annars säger jag till. Vi måste ha vissa regler, säger han och tar några hundägare som varit lite för törstiga som exempel:
– Man måste kunna ta hand om hunden också. Det går inte att de sitter och skäller hela tiden, då åker de ut.
Kan man beskriva dig som en sträng person?
– Ja, det måste man vara. Eller sträng, det är en om tanke om djuren. Jag skulle nog mer beskriva mig som snäll och bestämd – en ödmjuk och lyhörd diktator.
Ordning och reda är viktiga tumregler samt att aldrig backa för hårt arbete. Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgrens devis är att om man satsar på en grej, ska man göra det ordentligt. Det var så det började med tyngdlyftningen och det har hållit i sig sedan dess.
Via idrotten och SM-guld skaffade han sig en trygghet som med åren blivit en stabil grund att stå på.
Men på frågan vad han känner sig mest stolt över är svaret inte först och främst de elva guldmedaljerna utan att han hela tiden har vågat vara sig själv.
– Att gå sin egen väg kan vara jävligt smärtsamt. Det är lätt att flyta med strömmen och vara en i gänget. Jag har inget emot att vara i en grupp, men när jag tycker annorlunda går jag min egen väg oavsett om jag får vara ensam. Det är jag stolt över.