MALMÖ. Hon har precis ätit klyftpotatis och nötfärsbiff med eleverna på
Videdalsskolan och har en stunds rast när vi hörs på telefon.
Jessica Svensson är elevassistent för särskoleelever i årskurserna 1–10, på
förmiddagen är hon på skolan och på eftermiddagarna på fritidshemmet.
– Jag har alltid tyckt om barn och när jag var liten sa jag till min mamma att
jag skulle bli dagisfröken.
Jessica Svensson är uppvuxen på Rosengård, Riseberga och Söderkulla. Hon minns
att hon var utomhus mycket som barn, mer än vad dagens unga generation är.
– Vi var mycket ute på gårdarna. När man var mindre lekte man affär och när
man blev äldre satt man och slappade på gungorna med kompisar.
Hon spelade också fotboll, dansade jazzdans och spelade flöjt, men det var
mest ”prova på”-intressen.
I gymnasiet valde hon barn- och fritidslinjen på Heleneholmsskolan.
Och som artonåring återvände hon till Trekantens förskola på Rosengård där hon
själv gått när hon var liten.
– Det var häftigt, jag kände igen lukterna och ett madrassförråd där jag
blivit inlåst en gång. En del av personalen som passat mig då jobbade
fortfarande där, mitt favoritpussel var kvar och det fanns närvaroböcker
från den tiden.
Nu är det Jessica Svensson som har varit med ett tag. Under sina 22 år inom
barnomsorgen och skolan har hon också arbetat på förskolor i Almgården och
Höja och sedan nio år är Videdalsskolan hennes arbetsplats.
Det var när hon jobbade i en förskoleklass där som hon halkade in i skolans
värld och blev elevassistent för särskoleelever.
– Här känns det som att jag hamnat rätt, även om jag först undrade hur jag
skulle klara att jobba med så stora barn. Men jag har taskig rygg så det
passar bra och ungarna är jättegoa.
– Jobbet är varierande, jag följer med dem till olika lektioner varje dag, det
kan vara idrott, slöjd och hemkunskap.
Vad är det svåraste med jobbet?
– Det är tufft med ljudvolymen, man är trött när man kommer hem. Och så är det
en utmaning att veta var de är i sin utveckling, vad de klarar av och sedan
kunna lägga arbetet på deras nivå.
– Man måste också hjälpa dem att riva ner hinder som de sätter upp för sig
själva. Vi har till exempel varit och ridit. Jag var själv ganska rädd för
hästar och en kille som är större än jag var ännu räddare. Det blev många
nervösa skratt men vi vågade till slut.
Hon är intresserad av psykologi och har sökt till en kvällskurs på Malmö
högskola till våren. Vissa av hennes elever pratar med teckenspråk och
därför har hon också lärt sig en del under några utbildningstillfällen.
– Jag försöker lära mina egna barn också. Det är bra att kunna om man är
någonstans där man inte vill hojta.
Skolmiljön är dock oftast högljudd och när Jessica Svensson behöver vila
öronen efter en heldag där, är hemmet i Husie en idealisk plats.
– Mina svärföräldrar i Dalsland kan knappt tro att vi bor i Malmö när de
kommer hit. Det är en grön äng utanför vårt hus och väldigt lugnt och tyst.
Vi har nära till Bulltofta där det är jättefint att springa. Jag tycker om
att göra det, det rensar huvudet.
Maken Jörgen träffade hon i en bowlinghall 1988. Han var ofta där, hade spelat
sedan sex års ålder och de blev introducerade av hennes nuvarande svägerska
som jobbade där. De gifte sig tio år senare när de var småbarnsföräldrar
till Emma och Niclas.
I somras var hela familjen på spa i Polen. Däremot stannar de nuvarande
tonåringarna hemma när Jessica Svensson nu firar sin 40-årsdag i Turkiet.
Resan bokades redan i februari och när den här artikeln läses njuter hon,
maken och vännerna förhoppningsvis av hotellets ”all-inclusive”-förmåner
eller sitter med var sin drink vid poolen.
Att fylla 40 år känns helt enkelt ”underbart”.
– Jag är i min bästa ålder. Jag vill bara leva här och nu och inte haka upp
mig på en massa saker.