Efter att under en tid gjort kulturprogram på frilansbasis för Sveriges
television i Göteborg blev fil kand och fil mag Carin Mannheimer 1967
erbjuden ett fast jobb som producent. Men att tacka ja till jobbet var ingen
självklarhet.
– Jag hade starka dubier. Skulle jag verkligen lämna universitetsvärlden för
tv? Mina akademikervänner tyckte att det var ett klart nedköp att börja
jobba för media. Men jag tänkte att tv är det nya folkuniversitetet, jag
skulle medvetandegöra folket om hur det egentligen var! Av någon anledning
såg jag och mina vänstervänner det som vår uppgift. Så blev det, och det är
jag jävligt glad för idag, säger Carin Mannheimer på telefon från lägenheten
i Göteborg.
Det verkar stora delar av den svenska befolkningen också vara glad över. Såväl
hennes skolkritiska serie "Lära för livet", långköraren "Svenska
hjärtan" om radhuslivet på åttiotalet och den senaste serien "Saltön"
sågs av fler än två miljoner människor. Många har pekat ut den höga
igenkänningsfaktorn som hemligheten bakom succéerna. Realismen är också
något Carin Mannheimer jobbat hårt med. Inför arbetet med "Lära
för livet" provade hon på livet som både lärarvikarie och elev,
och inför hennes senare verk om åldringsvården praktiserade hon på
äldreboenden. Ofta har hon sett sig själv mer som samhällsdebattör och
politiker ("om än en politisk vilde") som vill väcka
diskussion, än som konstnär.
– Jag har kvar min väldigt praktiska syn på teater, att det ska gå att
använda.
Hennes senaste diskussionsämne har varit äldrevården, nu senast i pjäsen "Sista
dansen" som gått för fulla hus i Göteborg och Stockholm. Och det är ett
område hon vill fortsätta att arbeta med.
– Vi har ju redan barn- och ungdomsteater, så varför skulle jag inte kunna
jobba med ålderdomsteater? Fördelen med att bli gammal är ju att man har
alla åldrar inom sig. Man vet hur det är att vara nykär, tonåring eller
småbarnsförälder. Det är en hel livserfarenhet på två ben!
Carin Mannheimers egen livserfarenhet inleddes 1934 i ett stort hus i Osby.
Pappa var inköpschef på Brio och mamma var hemmafru. Hon beskriver Osby som
en "fantastisk plats" att växa upp i, bland annat eftersom det
fanns en internatskola med intressanta elever i – missionärsbarn som hade
bott utomlands och tjejer och killar som blivit utsparkade från andra
skolor.
Gymnasiet fick hon gå i Hässleholm, därefter följde universitetsstudier i
Lund. Under studenttiden på femtiotalet utmanades den "trygga
konservativa inställning" hon fått genom tidningar som Svenska
Dagbladet och Sydsvenskan i sitt barndomshem. Efter att ha fått en chock av
att läsa Dagens Nyheter ("den var ju så himla radikal!")
blev hon så småningom socialdemokrat. En mittenposition som inte alltid
uppskattades av omgivningen.
– Som vänstersosse sågs jag som förrädare av både högern och av
radikalvänstern, minns Carin Mannheimer.
I år fick hon ta emot en medalj av kungen.
– Ja, det där fick jag tänka över, men jag var så fruktansvärt nyfiken på hur
kungafamiljen ser ut i verkligheten! Jag var tvungen att rekognosera. Men
jag var inte med på kungamiddagen, jag är ingen rojalist. Men det var roligt
att vara en av få kvinnor som fått medaljen. Och bandet som medaljen sitter
fast i, serafimerordens band, har en vacker ljusblå färg. Var medaljen finns
nu? Ja, den ligger väl i en ask i en byrålåda någonstans.