”Kvarteret Korpen” kom 1963, samma år som Widerbergs debutverk ”Barnvagnen”,
också med Thommy Berggren i en av rollerna. Båda filmerna spelades in i
Malmö.
På senare år har Thommy Berggren dragit ned på skådespeleriet och mest gjort
mindre roller i filmer som ”Stora och små män”, ”Glasblåsarnas barn”,
”Kontorstid” och tv-serien ”Offer och gärningsmän”. Redan i början på
60-talet deklarerade han att han i fortsättning endast skulle spela roller
som han kunde stå för.
I stället har regiarbetet tagit över och Thommy Berggren signerade två
uppsättningar på Stockholms stadsteater som blivit både kritiker- och
publikframgångar, Harold Pinters ”Fastighetsskötaren” (2004) och
”Hemkomsten” (2006).
Däremellan gjorde hans Dramatenuppsättning av Strindbergs ”Fröken Julie” med
Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie formidabel succé. Berggren ville göra
film utifrån föreställningen men fick inga pengar. Nu planeras i stället en
tv-produktion av ”Fröken Julie”.
Vill man komma nära och samtidigt få perspektiv på Thommy Berggren,
skådespelaren och människan, rekommenderas Stefan Jarls båda dokumentärer
”Liv till varje pris” från 1998 samt ”Muraren” från 2002.
Den förstnämnda handlar om Bo Widerberg och har Berggren som genomgående
ciceron. Den andra är ett mer renodlat, mycket underhållande, porträtt av
honom gjort med lust och kärlek, där Berggren visar sin fantastiska
berättartalang.
Han växte upp i ett arbetarhem i Mölndal. Fadern var aktiv socialdemokrat
och fackföreningsman, mamman kommunist. Pappans alkoholism präglade
uppväxten men tog inte död på det starka bandet mellan far och son.
Thommy Berggren gick till sjöss och arbetade sedan några år på fabrik allt
medan teaterintresset ökade. Han sökte sig till Pickwickklubbens teaterskola
och spelade sedan på Atelierteatern i Göteborg.
1956 kom han in på Göteborgs stadsteaters elevskola och blev premiärelev två
år senare. 1963 flyttade Thommy Berggren till Stockholm och Dramaten.
Filmsamarbetet med Bo Widerberg blev en avgörande punkt i karriären. Efter
de två första filmerna fortsatte de jobba tillsammans i ”Kärlek 65”, ”Heja
Roland”, ”Elvira Madigan”, ”Joe Hill”, och senare tv-filmen ”En far”, mer
känd som ”Fadren”.
Widerberg talade om Berggrens ”magiska scennärvaro”. Spelstilen
karaktäriseras av en emotionell intensitet utan några större yttre gester.
Efter den internationella framgången med ”Elvira Madigan” fick Thommy
Berggren en rad erbjudande utifrån men gjorde bara någon enstaka filmroll
utanför Sverige.
Två gånger arbetade han tillsammans med Ingmar Bergman på Dramaten, dels i
”Vem är rädd för Virginia Woolf”, 1963, dels i ”Lång dags färd mot natt”,
1988, där Berggren spelade äldste sonen Jim. Det blev ett av hans allra
främsta tolkningar på scenen. Två år senare fick Thommy Berggren också motta
Dramatens O’Neill-stipendium.
Just i ”Muraren” berättar Berggren om en rolig episod under
repetitionsarbetet med den sistnämnda uppsättning och visar sig vara en god
imitatör av Bergman. Det framgår också tydligt att Berggren var en alltför
ifrågasättande skådespelare för att riktigt passa Bergman.
Även tv-tittarna har haft stort nöje av hans skådespeleri, inte minst som
August Stringberg i PO Enquists ”Strindberg. Ett liv”.