STOCKHOLM. Hur snäll är en ärrad boxare som slagit sina motståndare blodiga? Den gängliga, bleka blondinen med den lågmälda, lena rösten på kaféstolen mittemot stryker eftertänksamt hakan.
– Jag är ganska mild till kynnet och vill vara snäll, men jag kan bli upprörd av till exempel oärlighet och småsinthet. Men jag har aldrig slagit någon utanför ringen, försäkrar Åsa Sandell.
Innan hon
äntrade boxningsringen hade hon tagit examen i litteraturvetenskap och arbetat som översättare. Den stora drömmen var att skriva och ta plats.
– Men jag var rädd för att misslyckas. Jag var en ”duktig flicka” som lyssnade på andra och ville infria de andras förväntningar på mig.
Under uppväxten i Örebro i ett medelklasshem (mamman var lärare, pappan tjänsteman) med två äldre bröder var hon lite av en pojkflicka – lirade fotboll med killarna, spelade senare basket på elitnivå.
Fram till 28 års ålder var hon alltjämt sökande. Hon kom över loppishandskar och lekte boxning med pojkvännen, som en dag hittade ett anslag om boxningsträning för tjejer.
– Det var jätteroligt redan första gången – som en fysisk förälskelse. Energin i mig som hade slumrat till vaknade till liv, säger hon och vevar med armarna.
En boxare vaknade till liv och kammade hem seger efter seger: fyra SM-guld samt guld i NM och EM. Efter 22 vinster och en förlust i amatörringen fortsatte hon 2004 som proffs. 2007 blev hon världsmästare efter 2-1 mot Dakota Stone.
– Boxningen fyllde mitt uttrycksbehov, bort från reflexion och överanalys av mig själv. Den blev mitt sätt att vara utåtagerande. Ringen är en scen, där visar man vem man är. Jag upptäckte saker om mig själv som jag inte vetat, som att jag hade en exhibitionistisk sida och att jag var tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Förvi
sso har hon varit både rädd och nervös åtskilliga gånger. Därför ska man träna för att kunna lita på sig själv och veta vad man ska göra. Även när man ligger nere för räkning.
– Då vill man upp! Som boxare ska man alltid fortsätta, man reser sig på darrande ben.
Med boxningen som råg i ryggen kunde hon uppbåda mod för att våga sig på en journalistutbildning och infria drömmen om att bli kulturskribent. För tre år sedan utkom hon med självbiografiska boken ”Bakom garden”.
– Jag hade och har en dubbelidentitet. Jag pendlar mellan identiteten som kulturtyp och boxare.
Det är f
em år sedan hon lade handskarna på hyllan för gott. Men nyttan av sporten bär hon likväl med sig.
– Jag har blivit mycket gladare av boxningen och är betydligt gladare i dag än för 15–20 år sedan. Numera är jag mer tolerant både mot mig själv och andra, säger Åsa Sandell.