Att som kvinna läsa till läkare redan på fyrtiotalet var inte så ovanligt som
det kanske låter. I Merete Brattströms klass i Köpenhamn 1943 var kanske en
tredjedel flickor. Deras studier förväntades däremot inte leda till något
utan sågs som ett passande tidsfördriv fram till giftermål.
–Det var ju ingen i min omgivning som tog mina studier på allvar. Alla trodde
att jag så småningom skulle hoppa av.
Men det som Merete Brattström minns som mest speciellt med att läsa på
universitetet i början av fyrtiotalet i Köpenhamn var att hälften av hennes
professorer arbetade för motståndsrörelsen och hade gått under jorden.
Istället bildades små studentgrupper som läste för privata lärare.
Att hon läste just medicin tror hon har att göra med att mamman dog i multipel
skleros, MS, när Merete Brattström var 25 år.
– Att bli läkare blev ett sätt för mig att tjäna min mamma. Det var djupt
traumatiskt att behöva vårda henne under min uppväxt. På den tiden fanns
ingen medicin att ta mot MS, utan man fick i stort sett bara se på, minns
hon.
Hennes föräldrar var skilda, men hon hade en stor släkt som hon umgicks mycket
med.
– Ja, precis, det var faktiskt väldigt likt tv-serien ”Matador”, säger Merete
Brattström när associationen oundvikligen dyker upp.
Många i hennes familj var engagerade i motstånds- rörelsen och
flera släktingar och bekanta blev skickade till koncentrationsläger. Själv
menar Merete Brattström att hon var för ung för att riktigt förstå vad som
pågick, och att hon lämnat de traumatiska händelserna bakom sig. Ändå satt
misstänksamheten mot tyskar kvar ett tag.
– Nu är det inte längre så, men innan tänkte jag ”jaha, och vad gjorde du
under kriget?” så fort jag träffade en tysk.
Efter kriget fortsatte hon att studera. Under en internordisk kurs i
hud- och könssjukdomar 1949 mötte hon svenske Håkan Brattström.
– Honom förälskade jag mig vilt i, och han i mig. Jag tyckte om allt med
honom. Vi hade samma intressen och kunde prata om allt med varandra.
Året därpå gifte de sig och Merete Brattström flyttade till Sverige. Två år
efter det fick de sin första son Peter och bara fjorton månader senare kom
Torben. Under denna tid försökte hon vara hemmafru, samtidigt som hon läste
och vikarierade som underläkare.
– Det är inget jag rekommenderar till någon annan. Det blev helt enkelt för
jobbigt.
När dottern Eva föddes 1958 hade förskoleverksamheten byggts ut något och
Merete Brattström kunde fortsätta sitt arbete under lugnare former.
Under sitt yrkesliv hann hon specialisera sig inom två områden –
reumatologi och medicinsk rehabilitering. Den insats hon är mest stolt över
är den reumatologiska rehabiliteringsverksamhet som hon startade tillsammans
med professor Kåre Berglund i Lund. Deras metod gick ut på att samla ett lag
av olika sorters medicinsk personal för att kunna ta hand om en patients
alla behov.
– Idag är det många som arbetar på det sättet.
Efter pensioneringen arbetade Merete Brattström vidare som läkare ett par år
till. I slutet av 1990- talet dog både Håkan, hennes far och tre kusiner.
Det var i samband med det som hon började skriva sina memoarer.
– Det blev nästan hål i mitt liv då och jag tänkte att det kunde vara roligt
att skriva en bok.
I boken framgår att hon levt ett mycket rikt liv. Att hon nu ska fylla 85 år
är svårt att tro. Förutom att hon är mycket klartänkt ser hon ut att vara
ungefär 25 år yngre än vad hon är.
– Ja, men jag färgar håret! Men nej, det är nog generna.