LUND. I villan på Marsvägen möter vi dagens jubilar, författarinnan och
läkaren Karin Wahlberg. Men den första vi råkar på är hunden Maggan, en
liten pigg jycke som inget hellre vill än att få lite kärlek. Efter kommer
Karin Wahlberg och förklarar att hon passar Maggan och att de nyss kommit
hem från en längre promenad.
Fira sin födelsedag kommer Karin Wahlberg att göra med släkt och vänner.
– Jag ska ha kalas, jag älskar ordet kalas! Det är roligt att samla folk som
aldrig träffas annars. Själva firandet av mig är inte det som är roligast.
Livet har varit händelserikt för författarinnan. Hon har redan hunnit med att
jobba som lärare, läkare och författare. Karin Wahlberg är glad för
variationen, men det har inte alltid varit en dans på rosor.
– Många av mina yrkesbyten har drivits av arbetslöshet. Många tycker att det
låter roligt att ha provat på så mycket, men under en lång tid var mitt
yrkesliv inte roligt. Det handlade mest om att anpassa sig.
Som lärare jobbade Karin Wahlberg på 1970-talet i Växjö och hade vad hon själv
kallar sitt yrkeslivs ”guldålder”. Men branschen var tuff och jobben få. Hon
tog därför upp sina studier i nordiska språk igen, den här gången på
doktorandnivå. Men hennes sociala sida satte käppar i hjulet, jobbet blev
för ensamt och hon hoppade av.
Hon längtade efter att träffa människor igen, och inspirerad av makens yrke
påbörjade hon den långa vägen till att bli läkare. Det var tufft, men hon
visste att hon skulle klara det.
– Jag blir lite hög av att jobba i uppförslutning. Jag har klarat mig bra i
motgångar och jag tror att de flesta mår bra av lite lut.
– För mig har det dessutom alltid räckt att klara mig, jag har aldrig varit
någon superbrutta som är bra på allt. Jag var alltid en medelmåtta i skolan.
Oskarshamn blev nästa destination för Karin Wahlberg. Där gjorde hon sin
AT-läkartjänst och det är en plats som sedermera skulle dyka upp i hennes
kriminalromaner.
Men det som fick henne att börja skriva böcker var jobbet som gynekolog. Hon
började på kvinnokliniken i Lund under en tid då arbetsmiljön var tuff och
skrivandet blev hennes räddning.
– Det var en fruktansvärd arbetssituation. Mitt i all röra fick jag idén till
en bok och började skriva. Jag tänkte att ”ett sånt här mord skulle jag
kunna fixa”.
– Men det var inte så att jag ville mörda någon på kliniken, det har aldrig
varit någon personlig vendetta. Jag skrev om kirurgi för det kunde jag
mycket om, och om deckare för att jag läste den genren mycket då.
Den första boken, ”Sista jouren”, känner hon särskilt starkt för. Den tog ett
par år att skriva och det var i den hon spikade fast karaktärerna Claes
Claesson och Veronica Lundborg-Westman. Hon vill inte bli överdriven i sin
dramatik.
– Jag försöker skildra ett normalneurotiskt äktenskap och försöker att inte
blanda in alldeles för många konflikter. Det kan bli lite för mycket i
dagens deckare.
– Men jag dömer ingen, man skriver så gott man kan och sen tycker läsarna vad
de vill ändå.
Efter ”Sista jouren” blev det ett flertal deckare. Skrivkramp får hon aldrig,
hon undrar tvärtom hur hon ska hinna med att skriva om alla sina idéer.
Däremot kan hon drabbas av andra problem.
– Ibland kan jag bli jäkligt trött på mitt eget språk. Jag är omständig och
långsam som författare, det är min språkliga röst, och den vet man inte om
förrän man börjat skriva.
– Men ibland kan det vara skönt att bryta av med barnböckerna som jag också
skriver. Där måste man vara rakt på sak. Att skriva barnböcker är som ett
tack till alla barnböcker man själv läste som liten.
Karin Wahlberg jobbar nu på ytterligare en bok, samtidigt som hon jobbar som
läkare på Gotland.
Hon har aldrig haft det så bra som nu.
– Jag älskar Gotland, där hör man havet istället för civilisationen.