Det var 2002 som Marie Fredrikssons hjärntumör upptäcktes, mitt i en stor
Roxettesatsning. Tumören tvingade henne att ställa om sitt liv, något hon är
glad över idag.
– Tempot var så oerhört högt. Idag har jag har fått ett helt annat lugn. Jag
har inte så bråttom längre.
Marie Fredrikssons liv nu står i skarp kontrast till den fullbokade och
stressiga popstjärnetillvaro hon levde i. Idag är det en dag i sänder som
gäller. Eller snarare en halv dag.
– Jag har tur som kan styra mitt arbete själv och delar upp dagarna: arbetar
några timmar och sedan tar jag det lugnt eller gör något annat.
En stor förändring för en person som beskriver sig själv som oerhört sprallig
och energisk alltsedan barnsben.
– Jag har alltid varit en drömmare, haft mycket fantasi, alltid skrivit och
ritat och sjungit och tyckt det varit så skönt. Det var det enda jag var bra
på i skolan. Allt annat var jag medelmåttig i.
Marie Fredriksson berättar också att hon förutom att hon var väldigt aktiv
alltid sov mycket lite.
Hon lugnade inte ner sig som tonåring. Tvärtom.
– Jag var totalt livsfarlig. Jag älskade att hitta på saker och hade
jättemånga intressen. Men tonåren var också en jobbig tid - men det orkar
jag inte älta nu.
Det var för snart ett år sedan som läkaren kunde friskförklara Marie
Fredriksson.
– Jag ska säga att jag är så glad och stolt! säger hon med eftertryck.
Kampen mot cancern har varit tuff och vägen tillbaka lång. Sjukdomen inverkade
dessutom på viktiga verktyg i hennes liv. Förmågan att skriva, läsa och
räkna försvann och talet gick långsamt.
– Då var det tufft.
Men av det märks inget nu.
– Tack och lov kom det tillbaka.
Sjunger du något?
– Ja, man måste hålla sig igång och när jag skrivit något vill jag gärna testa
hur det låter. Men nu på morgonen är jag lite hes, säger hon och harklar sig
lite.
Alltså: Nya låtar är på gång.
– Och Micke skriver fantastiska låtar kan du tro. Vi längtar efter att få göra
en skiva.
Micke, det är maken och pianisten Mikael Bolyos, som ackompanjerat henne på
scen och privat sedan de träffades under en hektisk Roxetteturné i början av
90-talet.
Marie Fredriksson värnar om det privata och väjer smidigt undan för de frågor
hon inte vill svara på. Som hur stor trädgård hon har. Men hon berättar att
hon har en mycket duktig trädgårdsmästare som fixar med de blommor som hon
älskar att titta på.
– Det är en frihet att kunna bo som jag gör och att kunna vara ute i
trädgården mycket och vara för mig själv. Och nu är det en underbar tid. Jag
är glad att jag är född i maj.
Ute i hennes trädgård sker också skapande, Marie Fredrikssons senaste karriär
är den målande. Två välbesökta utställningar har det blivit: "After
the change" och nu senast "Ett bord i solen".
– Jag har alltid haft en penna i handen och antingen skrivit eller målat. Men
sedan tog musiken över.
När sjukdomen slog till hittade hon tillbaka till målandet.
– Ibland blir det stora teckningar och ibland jättesmå. Ibland använder jag
kritor, ibland kol. Det beror på hur jag mår.
Hon är stolt över sina alster och utställningarna har gett mersmak.
Hur känns det att bli 50?
– Amen herregud, det är fantastiskt! Man fattar det inte. Man ska bara vänja
sig.
Ångrar du något i din karriär?
– Nej, allt har gått i ett. Jag har haft sådan tur. Helt fantastiskt.
Marie Fredriksson har skrivit många känslostarka texter i sina dar och
framstår ibland som en grubblare.
– Från och till är jag fortfarande det. Men det har förändrats med både åldern
och sjukdomen. Sjukdomen har gett mig en fruktansvärd styrka. Jag är en
stark person och jag har haft en jäkla tur som klarade det!
Marie Fredriksson säger att stödet hon fått under sjukdomen varit stort.
– Tack och lov har jag väldigt bra vänner. Det har varit en enorm trygghet.
Fansen har inte heller glömt bort henne. På hemsidan har glada tillrop och
uppmuntrande ord synts titt som tätt, från folk över hela världen, och Marie
Fredriksson talar varmt om sina beundrare.
– De är helt makalösa. Jag är oerhört stolt över dem.
Men rampljuset då, publikkontakten, scenen? Saknar hon inte det?
– Jo, visst, det sitter så djupt. Det har varit hela mitt liv. Och det ger en
sådan kraft!
Ord som låter ana att fansen nog inte hoppas förgäves på framtida
framträdanden.