Tre säkra tecken på att det verkligen är sommar: skolavslutning, midsommarstång och Sammy Rimingtons årliga lilla konsertturné här i månadsskiftet juli-augusti.
Fast först ska han själv fylla jämnt, denna söndag. Och hur skulle Rimington fira, om inte på en scen i New Orleans – Palm Court Café – med klarinett och sax till hands?
– Jazzfestivalen i New Orleans sammanfaller med min födelsedag varje år, så jag är alltid här i stan då, säger Sammy Rimington i telefon med ett skratt och berättar att han räknar med att en tårta ska dyka upp på Palm Court Café imorgon.
Denne globetrotter, som i decennier försörjt sig på att resa runt i Europa och USA och spela, avslöjar att han och hustrun Louise faktiskt planerar att slå sig ned i huset nära den skånska sydkusten mera permanent.
– Jag tycker om lugnet där och att Sverige är så civiliserat, slår Sammy Rimington fast.
Hur hamnade han nu här? Ja, gissa ... 1978 när Sammy Rimington spelade i Ystad folkets hus fanns en ung flicka i publiken och kärlek uppstod efter konserten. Den sydskånska kopplingen var därmed säkrad och Louise Rimington fungerar sedan länge också som sin makes manager.
Hemma i England blev unge Sammy professionell musiker 1960, som 18-åring, i Ken Colyers berömda band där han stannade i fem år. Och genom Colyer och turnéerna träffade Rimington tidigt de verkliga amerikanska storfräsarna i branschen, redan 1960 till exempel klarinettlegendaren George Lewis.
I mitten av 60-talet flyttade Rimington till USA och fick närkontakt med New Orleans, vattenhål nummer ett för den tidigaste jazzen. Och han ”vidareutbildade” sig hos de främsta.
– De äldre jazzmännen kände sig smickrade av att jag som ung engelsman var intresserad av deras musik. Och de var förvånade; ”hur har du lärt dig spela såhär?”. Jag svarade ”från dina egna skivor, inte minst”. Man kunde hitta sådana jazzplattor i England på 60-talet, även om det hela på sätt och vis var en underground-rörelse, trots att den äldre jazzen var mycket populär då.
Sammy Rimington nöjde sig med en ödmjuk framtoning i New Orleans och försökte inte göra sig bred.
– Jag blev accepterad, både musikaliskt och socialt. Det fanns en annan attityd mellan musiker på den tiden, en större öppenhet.
Och mötena med de äldre New Orleans-musikerna satte spår, även om det vid den tiden sällan gick för sig i den amerikanska södern att afroamerikanska och vita musiker lirade ihop offentligt.
– Jag förbättrade min tajming och själva känslan för musiken, förklarar Sammy Rimington. Min stil är inte att försöka imponera med teknik, jag koncentrerar mig på soundet och melodin. Det viktiga är inte vad man spelar, utan vad man utelämnar. Enkelhet vinner alltid i längden, i de flesta sammanhang.
Rimington konstaterar att det var betydligt tätare mellan spelningarna förr, när New Orleans-musiken var hetare, men han är förstås fortfarande efterfrågad. Efter New Orleans väntar nu en sväng till Frankrike och England och så jobbar Sammy Rimington med en bok, ”Sammy Rimington – A Life in Pictures over Five Decades”, en fotobok som även ska innehålla artistens egna nedskrivna minnen.
Och så blir det en konsert med pianisten Bobo Stenson i jazzens museum i Strömsholm nära Västerås den 25 juli. Lustigt nog bor dessa båda framstående europeiska jazzmän på var sin sida om kyrkan i lilla Lilla Beddinge. Och efter att länge ha umgåtts testade de en dag att spela ihop. Det gav mersmak, trots att de hör hemma i olika jazzstilar.
– Härligt att bara kunna gå över till grannhuset, ta en öl och repetera. Samspelet mellan oss blir väldigt öppet och fritt, vi förbereder inte musiken i detalj. Men vi kommunicerar fint och jag spelar gärna mer med Bobo.