– Vi åker alltid till Pride i Köpenhamn, men det är första gången paraden är
samma dag som min födelsedag. Man kunde inte önska sig bättre tajming.
Det är lördag – tidig eftermiddag. Bo Ekdahl står på centralstationen i Malmö
och väntar på sin vän Stefan Persson som är försenad från Trelleborg. Två
killar i likadana rosa skjortor går förbi.
– Jag ser direkt vem som är på väg till Pride. Efter 40 år i branschen har man
blick för det.
Bo Ekdahl är uppvuxen i Värnamo. Han visste tidigt att han var gay, men först
när han var 25 år kom han ut för sin närmsta omgivning. Då hade han träffat
sin första pojkvän.
– Mina föräldrar blev förtvivlade. De tog på sig skulden och var övertygade om
att de hade missat något i uppfostran. Så är det ju inte. Mamma accepterade
det efter ett tag, men pappa hade svårt att göra det.
På Rådhusplatsen i Köpenhamn sluter några vänner till Bo Ekdahl upp. De intar
en bra position för att kunna följa paraden på nära håll. Vad hoppas han få
se?
– Favoriterna är ju sådana där muskelknuttar i bar överkropp och små badbyxor.
De första ekipagen rullar förbi och ganska snart tar Bo Ekdahl tag i min arm
och pekar mot ett av flaken.
– Han där i rutig skjorta, det var en riktig pärla.
Själv rör sig Bo Ekdahl nästan uteslutande i HBT-kretsar. Många nya kontakter
knyts på gaysajten QX där han ofta chattar med yngre män som behöver
rådgivning.
– Jag tror att det är lättare att komma ut i dag. I början av 1980-talet var
jag och dansade med min pojkvän på ett ställe vid Kronprinsen i Malmö. De
tände belysningen och krävde att vi skulle sluta. För tio år sedan blev jag
misshandlad hemma i Kävlinge på grund av min läggning. Men i dag är jag inte
rädd längre. Jag är den jag är och det är jag stolt över.
Bo Ekdahl märker att många unga är alldeles för oförsiktiga när det kommer
till sex. 1995 fick han reda på att hans första pojkvän var hiv-positiv. För
några år sedan dog han i sviterna av en lunginflammation.
– När han fick beskedet att han var smittad ville han bara gräva ner sig. Jag
tillät inte det utan tvingade med honom på en volontärutbildning som Noaks
Ark arrangerade.
I Noaks Ark – en ideell organisation som på olika sätt arbetar med hiv- och
aidsfrågor – är Bo Ekdahl fortfarande engagerad. När han nu pensionerar sig
från arbetet som fritidsledare hoppas han även få mer tid till sitt stora
hundintresse.
– Det var på grund av hundarna jag och min nuvarande sambo Mats flyttade ut på
landet från första början. Ett tag hade vi tretton stycken, men nu har vi
bara en kvar. Det har blivit hundar istället för barn.
Tre militärbussar med lättklädda läderbögar passerar. Bo Ekdahl går närmre för
att få bra bilder.
Kompisen Stefan Persson som har känt Bo Ekdahl i lite mer än fem år utesluter
inte att kvällen i Köpenhamn kommer att bjuda på överraskningar för den
nyblivne pensionären.
– Vi går väl på någon klubb. Det låg en bra här borta tidigare. Fyra eller fem
våningar med ett dansgolv för varje stil. Och ett mörkerrum där det erbjöds
andra aktiviteter, men jag tror att de har stängt. Det kanske gick lite väl
hett till i mörkerrummet.
Efter en dryg timme har de sista ekipagen rullat förbi. Bo Ekdahl är belåten
över att paraden har varit rekordstor och konstaterar att Pride fortfarande
behövs.
– Det är tyvärr enda chansen att visa samhället att vi finns.