Han är världsmedborgare, men Malmö är hans fasta hemvist sedan 37 år.
Fast ändå det är tveksamt om det finns någon hemort för denne konstnär som
levt mångkulturellt långt innan de flesta av oss visste vad ordet betydde.
Sydsvenskan har träffat José Gordillo i hans ateljé på Industrigatan. Ateljén
visar sig vara ett litet rum på tredje våningen i ett konstnärskollektiv.
Den rymmer inte bara rekvisita för att kunna rita och måla, utan är också
samtidigt en garderob för en cykel och andra prylar för utomhusbruk.
Skrivbordet tittar fram under högar med böcker, tidningar, fotografier,
skisser och pennor och penslar av de mest skiftande slag.
– Rensa den där stolen från papper och slå dig ner så vi får prata.
Det där med bänken i Kungsparken ser ut att bli en hygglig utgångspunkt i ett
försök att förstå denne man.
– Jag är egentligen filosof, men inte i akademisk mening, säger han när han
får frågan om var, när och hur ett konstverk börjar ta form.
I huvudet förstås, men innan dess krävs ett förhållningsätt till omgivningen
för att tankarna ska bli till form och färg på ett papper.
Den existentiella egoismen - han säger att det finns en god sådan - är
utgångspunkten för det han företar sig. Den är också ett praktiskt
förhållningssätt.
– Bara genom denna förstår man att vi är beroende av varandra. Och då är det
bättre att vara kärleksfull, säger han.
Han tycks se motsägelser som en förutsättning för människans och samhällets
utveckling.
– Den sanna individualismen är en förutsättning för solidaritet och
kollektivism.
Förklara dig?
– Jag mår bara bra om folk i min omgivning mår bra. När man funnit den
existentiella egoismen i ensamhet blir man empatisk och generös. Då blir man
bemött på samma sätt av sin omgivning.
José Gordillo är född i Sevilla i Andalusien i en välsituerad familj. Efter
att som student ha brevväxlat med likasinnade i en norrländsk by mellan Umeå
och Lycksele fick han smak för Sverige 1961.
Han började med experimentell fotografi. Mir`o och Gaudì blev
inspirationskällor.
– Dessförinnan hade jag diskat grytor på restaurang, jobbat med allt möjligt
innan jag bestämde mig för att försöka leva på att teckna och måla.
Ett fotfäste som konstnär på svensk mark fick han i Lund 1973. Marianne
Bråhammar gav honom i uppdrag att ordna den dittills största
samlingsutställningen i Sverige med spanska konstnärer.
– En utmaning och det var oerhört spännande att arbeta med utställningen. De
flesta av de som då ställde ut är för övrigt stora namn i Europa i dag.
Till och med stockholmarna blev nyfikna. Lundautställningen letade sig ända
upp till Liljevalchs. Men framför allt förde utställningen det goda med sig
för spanska konstnärer att de också fick uppmärksamhet på gallerierna i
Skåne.
– Mitt initiativ var det dåvarande gallerisamarbetet i Malmö och Lund.
Konstnärerna ställde ut på flera gallerier samtidigt och fick en ordentlig
plattform för sitt arbete.
Själv passade han på att visa egensinniga kollage på gallerierna i Malmö.
En annan milstolpe i hans Malmökarriär var samarbetet med dåvarande
stadsarkitekten Ivo Waldhör; ett samarbete kring det han sätter främst -
vardagskonsten.
Fyra innergårdar och grindar på Hårds väg smyckades med hans stiliserade
figurer - images. Varje gård fick sin egen färg och det var ingen
tillfällighet.
– Gårdarna såg likadana ut. Utöver det estetiska var de olika färgerna bra för
barn som ibland gick till fel gård när de kom hem från skolan.
Han största projekt hittills är försöket att bygga en kulturell bro mellan
Andalusien och Skåne.
– Det är mitt största konstverk och det blir förmodligen aldrig helt färdigt.
Det var när José Gordillo fick veta att delar av Öresundsbron hade byggts i
Cádiz i Andalusien som tanken började slå rot.
– Historiskt är kontakterna många sedan flera tusen år. Vikingarnas färder,
medeltida sillhandel, dagens turism. Ett första steg skulle vara ett
vänortssamarbete, ett andra ett utbyte mellan universitet och högskolor.
Mest känd är han för en bredare publik är hans bildalfabet av arketyper i form
av ett spel som brukas på flera Montessoriförskolor.
Ett antal av José Gordillos projekt har skett på ideell basis, där drivkraften
att omsätta konstnärliga idéer har varit viktigare än eventuella inkomster
från dessa.
– Men det har gått bra. Jag har aldrig varit intresserad av kör Ferrari.