STOCKHOLM. – Jag gör många saker, det blir ofta så med mig, säger hon.
Att sätta en titel på Pernilla Glaser är inte helt lätt. Vissa skulle kanske
säga författare, andra dramatiker eller regissör, eller kanske lärare. Inte
sällan verkar hon inom alla områden samtidigt.
Själv beskriver hon sig som en person som ofta hoppar på nya saker – tackar ja
först och tänker efter sedan.
– Den sidan vinner oftast innan känslan av att jag vill ta livet av mig
kommer. Sedan kan jag tänka att ”Varför sa jag ja till att göra en
konstvandring på Odenplan eller skriva en pjäs?” Men då går det ju inte att
backa ur.
Till stor del hänger det ihop med uppväxten. Både pappan Etienne
Glaser, mamman Agneta Ginsburg och styvmamman Suzanne Osten är utpräglade
teatermänniskor.
Men enligt Pernilla Glaser var det inte så mycket teaterdelen utan
inställningen till det man gjor- de som präglade henne mest.
– Jag hade människor i min närhet som med stort allvar gjorde sådant som de
tyckte var viktigt. Det har varit ett privilegium för mig att få uppleva det
och har gjort att jag vågar prova på saker som verkar märkliga och
utmanande, utan att vara rädd.
Att det viktiga sedan handlade om kultur i olika former har också haft
stor påverkan. För till skillnad mot många andra hem, där kommentaren
”skaffa dig ett riktigt jobb” nog lämnat en och annan förälders läppar, var
det totalt omvänt hemma hos familjen Glaser.
– För mig var det en konstig uppfattning. Vi var en kulturfamilj och genom
kulturen var man i opposition mot en massa saker. Den har ett uppdrag att
vara ifrågasättande och inget som bara är en förströelse. Det är en väldigt
stark del som finns inom mig.
Hur upplever du att synen på kultur är i dag i samhället?
– Jag tycker att den är ganska bedrövlig. Även politiken har kommit att
betrakta kulturen som något som antingen ska fylla vår fritid med
förströelse eller agera problemlösare.
– Så länge man kan garantera kulturen ett egenvärde kan den vara både en
glittrig show och en medborgardialog i Rosengård.
– Men om man tar bort egenvärdet, vilket man är snubblande nära att göra nu i
Sverige, då är det kört. Nu krävs mer resurser som är vikta för sitt
ändamål. För i kulturens spår byggs den absoluta demokratiska processen.