Hans Lindberg håller en öppen och glad attityd gentemot konserthusbesökarna.
– Jag har alltid velat förmedla till folk att klassisk musik inte är något att vara rädd för, förklarar han med ett leende.
Sedan 41 år möter Malmöfödde Hans Lindberg publiken på olika kulturinstitutioner i stan: först Stadsteatern, senare Konserthuset och Hipp, där han var med från början och byggde upp garderobsystemet.
Alltså har massor av Malmöbor träffat på honom genom åren, vid G-dörren på teatern eller D-dörren på Konserthuset där Hans Lindberg jobbar vid alla slags arrangemang. Hans heltidsjobb är annars som busschaufför, framför allt hos lokaltrafiken, och i den rollen blir han igenkänd hela tiden av konsert- och teaterbesökare.
– Det är alltid bara skoj. Folk förknippar en med positiva upplevelser och det verkar som om de gillat mitt sätt att ta emot dem på konserterna.
Hans attityd har också smittat av sig, kan man säga. Han har ett slags chefsroll i Konserthusfoajén, har alltid varit först på plats och öppnat och väljer själv ut många av de unga människor som jobbar vid dörrarna och i garderoben.
– Många av dem har jag faktiskt funnit på bussen, de har varit passagerare. Man behöver vara prydlig, pigg och glad och kunna ta problem på rätt sätt.
Lindberg förklarar att han tycker om det sociala som uppstår under en konsert, inte minst om musiken är stark och omskakande.
– När Allan Petterssons sjunde symfoni spelas, till exempel, då händer det något i salongen, folk blir tagna och stannar ofta kvar ett tag och pratar. De vet att de alltid är välkomna fram till mig efteråt.
Få människor lär ha hört så mycket levande musik som Hans Lindberg, han avnjuter varje konsert i huset oavsett musikstil.
– Ett par favoriter är Rachmaninov och Sjostakovitj och jag tycker mycket om nyskriven musik också. I skolan fick man höra att Sibelius är tung, men hans musik är kanske den vackraste som finns. Femte symfonin är makalös, ett av de verk jag allra helst hör.
Som trettonåring började Ellstorpsgrabben Hans Lindberg blåsa trumpet och han spelade bland annat med på sagostundernas vaktparad i Folkets park.
– Då tyckte jag om underhållnings- och marschmusik. Jag kommer från en arbetarmiljö och vi spelade mycket grammofon hemma. Senare kände jag att det fanns någonting i klassisk musik också, det där storslagna.
På handelsgymnasiet där Hans Lindberg gick pratades det om att det var svårt att få biljetter till Malmö symfoniorkesters konserter. Signalen var att klassisk musik inte är till för vem som helst.
– Numera är det en helt annan värld. Så låt oss få bort snobberiet en gång för alla och låt folk förstå att här har vi underhållning som slår det mesta.
Hans Lindberg kommer till sommaren att pensioneras från konserthusarbetet, något han dock inte själv hade velat eller tänkt sig. Han har aldrig haft en sjukdag, vare sig på teater och konserthus eller i busskörandet, som han också uppskattar mycket.
– Ett charmigt, underskattat och självständigt jobb. Och jag tycker om min stad, det är skoj att komma runt och tack vare de många olika turerna får man omväxling.
Visst har det ibland tagit emot att knalla ner till Konserthuset efter en hel dag i bussen.
– Men så vilar man lite, tar en dusch och byter kläder. Och det händer något speciellt i kroppen när jag kommer in på Konserthuset, det sitter i sedan tiden på Stadsteatern.
Energin har även räckt till för att kläcka goda idéer. Som den att cykla till Stadion varje vecka för att hämta en ny flagga, så att varenda dirigent hos MSO får sin hedersbetygelse.
Hemma lyssnar Hans Lindberg också på en massa musik, en hel del popmusik och jazz blir det då.
– Fast på senare tid har jag mer och mer börjat uppskatta tystnaden.