STOCKHOLM. Evy Palm och maken Ulf har just kommit hem från en månadslång
vistelse i Thailand. För fjärde året i rad är de engagerade som
träningsledare av en researrangör. Ulf i stavgång och Evy i löpning. I snitt
två rundor om dagen brukar det bli. För det får hon ingen lön, däremot är
resan och uppehället gratis.
– Det är inte många som får njuta av sin karriär som jag har fått. Förra året
fick jag vara med i Mästarnas mästare, säger hon och tillägger:
– Man kan säga att jag vid 70 fått en ny karriär och det tack vare löpningen.
Genom åren har Evy Palm sprungit hem ett otal guldmedaljer,
förstaprisplaketter och pokaler. Detta trots att löparintresset startade
först efter att hon fött två barn och hunnit bli 34 år.
Att röra på sig har däremot alltid legat nära till hands. När hon var riktigt
liten handlade det om lekar som brännboll eller tafatt. Dessutom var hon
redan som 12-åring en riktig talang inom friidrotten.
Evy Palm berättar att striden på 60 meter under skoltävlingarna
alltid stod mellan henne själv och en jämnårig tjej från folkskolan. Och
tiden var det inget fel på – 8,8 och 8,9 sekunder, dessutom på kolstybb.
– Jag hade inte funderat över det förrän jag läste resultaten från
skoltävlingarna i våras och märkte att 12–13-åringarna sprang på över 11
sekunder. Först trodde jag att det var fel, att det måste handla om 80
meter. Men så träffade jag en idrottstränare som förklarade att barnen är så
mycket långsammare i dag.
Vad tänker du om det?
– Det är sådan skillnad jämfört med förr. Vi levde ett helt annat liv än vad
barnen gör nu. De barn som har ett idrottsintresse tränar nästan för mycket.
Och de som inte har något intresse blir stillasittande.
Att stanna hemma i soffan finns inte ens i Evy Palms fantasivärld. Nuförtiden
tränar hon enbart för nöjes skull och kallar sig för motionär.
Jämfört med många andra motionärer ligger hon dock i framkant
med sina tre, fyra mil i veckan.
– Men nu är det i ett helt annat tempo. Jag har slutat springa intervaller och
därför har farten sjunkit och det kan jag tycka är lite synd.
– Särskilt på Tjejmilen när jag fått på mig nummerlappen och vill springa
fortare än vad jag klarar av. Då har jag blivit arg på mig själv och tänkt –
varför har jag inte kört lite snabb tempoträning?