– På vägen hit gick jag på helspänn. Jag kom på att det hade kunnat bli en
ganska rolig kortfilm. Det kändes som att någon hela tiden lurade bakom
hörnet, redo att kidnappa mig. Jag var fan nervös när jag öppnade dörren
till min lägenhet.
– Min flickvän och en polare kidnappade mig och tog med mig på en utomhusopera
i Köpenhamn för några dagar sedan. Morsan kommer strax och ska ta med mig på
restaurang. Lyxrestaurang har hon sagt. Men sen blir det förhoppningsvis
inget mer firande.
I sommar har Torkel Petersson spelat in en ny långfilm med regissören Josef
Fares. Efter genombrottet i "Jalla! Jalla!" och rollen i "Kopps"
är det tredje gången han jobbar med regissören. Denna gång står Torkel
Petersson även med som manusförfattare.
– Egentligen har jag varit medförfattare även till hans tidigare filmer, men
då har vi valt att inte skriva det. Det handlar mest om att Josef jobbar
ganska okonventionellt och låter oss skådisar påverka repliker och ibland
till och med själva handlingen. I grund och botten handlar det också om att
vi har blivit jävligt bra kompisar. Han kan ringa mig när han har skrivkramp
och be mig komma över. Det har blivit som en procedur.
Det ringer på Torkel Peterssons dörr, men det är varken Josef Fares eller
någon annan eventuell kidnappare.
– Vänta lite, det är morsan. Jag ska bara sätta på mig något så att hon inte
behöver mötas av en naken karl. Jag var precis på väg in i duschen.
Torkel Peterssons mamma bor också i Stockholm, men när han växte upp bodde
familjen bakom Bollhuset i Lund. På den tiden var det mest handboll i Lugi
som gällde. Föräldrarna var akademiker och valet att satsa på teatern var
inte självklart.
– Lund är jävligt snobbigt när det kommer till teater. Ska det vara något, så
ska det vara typ balett, gosskör eller opera. Ja, eller spex förstås. Men
mellanskiktet fanns i alla fall inte på den tiden. Teater ansågs nästan vara
lite skumt och flummigt.
Systerns dåvarande kille tog med Torkel Petersson på en teaterkurs och snabbt
blev han aktiv i Studioteatern i Malmö. På gymnasiet gick han i musikklass
på S:t Petriskolan i samma stad.
– Jag var ett litet barn som ville synas. Drömmen då var väl snarast att vara
frontfigur i någon slags rockorkester. På gymnasiet satte vi upp musikaler
som "West Side Story" och annat som var hett då. Där fick jag mitt
uttrycksbehov stillat, men ärligt talat är det nog bara den ytliga analysen
av varför jag blev skådis.
Och hur lyder den djupare analysen?
– Jag har väl precis som Ernst-Hugo Järegård ett hämndbegär.
Vem vill du hämnas på?
– Alla snobbiga lundabor. På dem som arrangerade herrmiddagar som man inte var
välkommen på i nian.
I Malmö upplevde Torkel Petersson en större frihet.
– Det är lätt att bli ett original i Lund. Det räcker att du klär dig i hatt
och rock för att alla ska känna igen dig. Jag har fortfarande polare som kan
säga: "Minns du han som såg ut som David Bowie, han är död nu"
och jag vet precis vem de menar.
Nästan direkt efter gymnasiet kom Torkel Petersson in på Teaterhögskolan i
Stockholm. Efter utbildningen harvade han runt i ganska många år innan han
2000 fick sitt genombrott. Sedan några månader tillbaka är han fast anställd
i Dramaten ensemble och även om han har haft mycket kul längs vägen, vägrar
han att sakna tiden som kringflackande frilansskådespelare.
– Jag har levt hela mitt yrkesverksamma liv utan någon som helst ekonomisk
trygghet. Att man skulle bli institutionaliserad bara för att man är fast
anställd är bullshit. Jag har mycket större frihet att driva igenom egna
projekt nu. Och skulle jag någon gång sakna att bära all rekvisita själv och
spela för ungdomar som tror att jag är Mark Levengood så kan jag säkert fixa
det också.
I Stockholm trivs han "helt okej", även om flickvännen bor i – just
det – Lund.
– Jag har starka känslomässiga band till naturen nere i Skåne. Och jag älskar
Lund på mitt sätt, även om det var en ganska kvävande stad att bo i när man
var 14 år.