MÖLLEVÅNGEN. – Jag har hittat mitt musikaliska uttryck. Det har tagit så här
lång tid. Det är som om jag har upptäckt hur jag ska förhålla mig till min
musik. Jag är inne i ett bra flow och jag utvecklas hela tiden, säger
Christine Owman.
Det betyder att hon nästan får bromsa sig själv för att inte sitta för mycket
i studion. Födelsedagen idag, som är huvudskälet till att vi träffas, blir
det inte mycket snack om.
Christine Owman är musiker, kompositör, producent och skivbolagsboss för egna
etiketten Revolving Records.
Med Möllevången som utgångspunkt varvas kontorsjobb med ljudsamlandet och
framträdanden, och på listan över vad som ska göras den närmaste tiden står
långresa och vinylsläpp.
I början av oktober reser hon till Toronto i Kanada för att medverka vid en
indiefestival och därefter till New York för att arbeta vidare med musiken
till teaterföreställningen ”Endure”, som framförs utomhus i Brooklyn.
Här hemma fortsätter samarbetet med skådespelerskan Pia Örjansdotter, och
Christine Owman gör ljudbilden och videoscenografin till en teaterproduktion
längre fram. Dessutom ska en vinyl-ep, i samarbete med amerikanske Mark
Lanegan, komma innan året är slut. Den följs nästa år av ett vinylalbum.
Det är som om hon har samlat på sig ett berg av idéer som nu flödar fram.
– Jag har haft en bra känsla i flera år. Det är lätt för mig att sätta mig och
jobba. Jag gillar det. Jag får bara se till att jag inte fastnar för länge.
Förra albumet, ”Throwing Knives”, kom i fjor. Med cello, såg och ukulele får
hon fram en dov, lite mystisk, stämning i sin musik. Christine Owman nästan
visksjunger och melodin gungar fram i sakta mak.
– Jag vill att det ska finnas plats för mer än musik i mina låtar. Det ska
finnas utrymme för egna reflektioner. Den som lyssnar ska kunna sväva bort i
egna tankar.
– Jag inspireras av ljud som finns överallt. Till exempel när jag sitter här i
lägenheten och hör hur det susar i rören. En buss kanske kör förbi eller
bromsar in.
– Allt detta kan inspirera mig till nya uttryck.
Film är också en viktig källa till idéer. Christine Owman använder gamla
svartvita filmklipp när hon gör sina musikvideor.
Filmsnuttarna visar ofta människor i olika våghalsiga situationer. Det kan
vara en man som badar i ett badkar som hänger under en luftballong eller en
kvinna som klamrar sig fast på en väderkvarnsvinge som snurrar runt.
– Jag fascineras av det maniska i att vilja vara först med något och att folk
av någon anledning är beredda att gå över gränser med livet som insats.
Varför vill en människa vara den förste som skjuts ur en kanon? Det är både
nyskapande och galet. Den här mixen av att vara seriös och ha humor är
viktig för mig.
Christine Owman spelar flera sträng- och stråkinstrument men cellon är
viktigast. Den började hon spela redan när hon var fem år, mest för att göra
precis som idolen, storebror Henrik Owman.
Han stod också bakom en annan tidig musikupplevelse.
– Han tog med mig på en konsert med Soundgarden. Jag var tio år. Det var var
första gången jag insåg att jag ville stå på en scen och spela mer än bara
cello.
Familjen Owman har mest bott i Nöbbelöv i Lund, men också två år i Bethesda i
Maryland, USA. Efter nian på Lerbäcksskolan gick Christine Owman
naturprogrammet med musikinriktning för Eva Bohlin på Katedralskolan. Hon
jobbade en tid på Mejeriet och startade egna skivbolaget Revolving Records
när hon var 20 år.
Det låter så enkelt. Var det det?
– Det var lätt att göra det, det var bara att kasta sig in det. Det svåra är
att fortsätta och kunna försörja sig.
– För mig har det varit fullt nödvändigt att ha ett eget skivbolag, det ger
mig frihet att göra allt på mitt sätt. Det är klart att jag också
ifrågasätter mig själv. Allting är inte självklart.
– Jag vet väldigt väl vad jag vill. Jag har ett stort mål. Sedan sätter jag
också upp flera små mål. Det viktiga är att ha fokus på det stora målet och
inte fastna i detaljer för mycket.
– Varje ny grej jag gör öppnar dörren till något nytt. Det gör allt så
spännande, bakom nästa mål finns nya möjligheter.