VELLINGE. I 27 år har hans åsikter styrt politiken i kommunen. I valet 2006
fick hans parti 68,5 procent av rösterna.
– Jätteskönt med stor majoritet, för då kan vi slippa syssla med politik,
säger han utan ironi och fortsätter:
– Istället gör vi det som folket vill. Vi satsa helt på verksamheten och
servicen till kommuninvånarna.
Han är troligen Moderaternas mest kände och omtalade kommunpolitiker. Han vet
att alla inte gillar honom.
– Fast tillräckligt många gör det, och det duger för mig.
Han ger ett sportigt intryck med sina apelsinfärgade byxor och tuffa
armbandsur och snusnäsduk i samma färg.
Han bär koftan käckt vilande över axlarna. Den rutiga skjortan är blåvit, som
favoritfotbollslaget Malmö FF.
Han trivs bra med det mesta, också med namnet Göran.
– Enkelt och lätt att uttala. Enda gången jag har lidit av det var när vi
läste om 1500-talets Jöran Persson i skolan.
Han ser sig som en man av folket. Han lyssnar hellre på P4 än på jazz. Han är
en naturmänniska, fiskar och jagar, ofta mitt i natten. Han hinner göra
mycket. Han sover högst sex timmar per dygn. Joggar 45 minuter i Ljungskogen
varje morgan före frukost.
Som ung var han trumslagare i Hässleholms musikkår. Han trummade tolv år i
Socialdemokraternas första maj-tåg.
– Det var enda sättet för oss att få bidrag av kommunen.
S-ledare som Tage Erlander, Torsten Nilsson och Gunnar Sträng talade.
– Jag har aldrig hört så mycket floskler, säger han.
Han gillar inte socialdemokratisk politik. Men han uppskattar Malmös starke
man Ilmar Reepalu (S) för hans effektiva, korta sammanträden i
Kommunförbundet.
Göran Holm trivs med att vara kaxig. Han tycker inte om tjafs. Men han gillar
att bestämma. Han blev militär som sextonåring och landets yngsta
pansarbefäl för en Centurionpluton vid P2 i Hässleholm. Då hade han redan
träffat frun Ulla, som följt honom sedan 1961.
– Vi har ömsesidig förståelse, och en viss lekfullhet, säger han.
Den militära karriären bröts. Han ansågs vara färgblind. Annars hade han
kanske aldrig blivit politiker.
Istället blev han lantmätare, först i Strömstad sen i Malmö, bosatte sig i
Vellinge, gick med i Högerpartiet, "för att jag tror stenhårt på
eget företagande". 1971 blev han ledamot i skolstyrelsen, sedan
ordförande, och kommunalråd 1982
Efter förra valet lämnade han över till parhästen Lars-Ingvar Ljungman, blev
fullmäktiges ordförande och tog titeln borgmästare.
Han blev moderat för att han aldrig har velat "följa flocken".
– Jag vill ha min egen åsikt och själv forma mitt liv.
Han är snabb i repliken, känd för att vara frispråkig. Han ogillar högt
skattetryck och omfördelning.
– Ser du en snygg rondell i Landskrona är det nog vi som har betalt den, lyder
ett citat.
Han gillar inte heller flyktingpolitiken, vare sig röd eller blå. Därför har
hans välmående kommun sagt nej till att ge bostad åt flyktingar.
– Vi protesterar inte mot flyktingar, utan mot att statens bidrag till
kommunerna inte täcker kostnaden. Då vill vi inte ställa upp, säger Göran
Holm och hänvisar till kommunallagen:
– I den står att kommunen ska vårda egna angelägenheter. Och
flyktingmottagning är ett statligt åtagande. Det ansvaret tar inte staten.
Därför är mer än hälften av de flyktingar som kom till Sverige 1986 nu
beroende av socialbidrag. Men för dem har statens betalningsansvar upphört
för flera år sedan.
Dock kan han inte säga hur mycket mer pengar Vellinge vill ha av staten för
att ompröva beslutet. Men flyktingfrågan har besvärat honom.
– Man tror att vi är främlingsfientliga, vilket är absurt. Alla är välkomna.
Sju procent av Vellingeborna har utländsk härkomst. Men alla som likt jag
sticker ut huvudet ur den grå massan får ju på truten, enligt jantelagen.
Detta är Göran Holms rättesnöre, som han själv säger. Ändå är han inte samma
hårding som förr. Han är inte religiös, men tror att något okänt styr våra
liv. De 65 åren har gjort honom ödmjuk, tycker han själv.
– Bland över 30 000 kommuninvånare måste det finnas någon som tänker en bättre
tanke än jag gör.
Annars är livet "fruktansvärt härligt". Som när
barnbarnet Elvira ringde på mobilen när han var i Zürich och frågade varför
morfar aldrig har hämtat henne på dagis.
– Vi bestämd att jag skulle komma på fredag klockan fem. "Bra,
men glöm inte mellis", sa hon. Det var två skalade morötter, två
paprikaringar, två råa prinskorvar och en Ramlösa. Jag ordnade det,
monterade barnstolen i bilen, hämtade henne och kände mig väldigt stolt.