Den axelbandslösa bröllopsklänningens tyll breder ut sig över mattan. Pärlorna
som pryder livet och kjolen glimmar i ljuset från fönstret. Angela Tagoch
snurrar på provdockan och rättar till sidenbanden som lämnar ryggen delvis
bar.
– Den heter Angela, för den här ville jag bära själv, säger hon och lägger
omsorgsfullt kjolens tyll till rätta på golvet.
Provdockan med klänningen står i hörnet i det rum där hon tillbringar större
delen av dygnet. Tre symaskiner står på var sitt bord och ett par skissblock
ligger på ett av dem.
– Det är här jag bor, säger Angela Tagoch och skrattar samtidigt som hon slår
ut med armarna.
På natten, då hon är som mest inspirerad och produktiv, skissar hon på olika
klänningsmodeller men sköter också det pappersarbete som är en del i att ha
ett eget företag. På dagen syr hon.
Att det var mode Angela Tagoch skulle satsa helt och fullt på var något som
hon bestämde först när hon kom till Sverige för drygt två år sedan. Men
intresset för att skapa kläder fanns redan när hon var barn i staden Cavite,
strax söder om huvudstaden Manila i Filippinerna.
– Jag var sju åtta år när föräldrarna till grannbarnen beklagade sig för mina
föräldrar. Deras barn hade använt pengarna de skulle köpa lunch för i skolan
till att istället köpa Barbiekläder som jag hade sytt, berättar Angela
Tagoch.
Även den starka viljan och äventyrslustan visade sig då. Hon ville inte gå i
skola i Cavite, utan i storstaden Manila. Hela sin skolgång bodde hon hos
sin farmor i Manila i veckan och åkte hem till föräldrarna, som driver ett
kafé i Cavite, på helgerna. Men när hon hade avslutat sina studier i
journalistik vid universitetet i Manila var hon rådvill.
– Mina föräldrar tyckte att journalist var ett alldeles för farligt yrke. Jag
lyssnade på dem. Det har jag alltid gjort – det blir alltid bra.
Angela Tagoch började istället att arbeta som organisatör av modevisningar,
som modell och började även så smått att sy klänningar till andra.
Sedan tog äventyrslustan över igen. Hon åkte till en släkting utanför Leeds i
Storbritannien. Men kom hem efter ett år.
– Det kändes inte som att England var ett land för mig, där handlar det bara
om att jobba, jobba, jobba. Jag vill jobba, men jag vill också leva livet.
I Sverige känner däremot Angela Tagoch att hon har hittat hem, trots att det
var tufft i början när hon inte kunde språket.
– Jag är kär i Sverige. Jag är astmatiker så det kalla klimatet är bra för
mig. Jag älskar maten och människorna. Här hälsar folk på varandra på gatan,
det gjorde de inte i England. Ni svenskar är så sociala – och ni gillar att
fika!
Här har hon ett nätverk av vänner som också är modeskapare eller fotografer
och konstnärer. Släktingar i USA hjälper henne med Facebooksidan och bloggen.
– Det känns jättebra att folk hjälper mig och vill att jag ska lyckas.
Nyligen blev Angela Tagoch kontaktad av Filippinernas största modeblogg som
ville göra en intervju.
Även hemma i Cavite har man noterat hennes företagsamhet. Borgmästaren, vice
borgmästaren och ytterligare en politiker i hemstaden har gett sig till
känna på hennes Facebooksida.
– Nu vill borgmästaren bli vän med mig på min privata Facebooksida också, men
det måste jag fundera på lite – och städa upp lite bland kommentarerna i så
fall!
Om tio år ser Angela Tagoch framför sig att hon har blivit stor i modevärlden.
Hon har haft flera modevisningar och hennes klänningar är till salu i
boutiquer i Paris och London.
Klänningarna producerar hon i Filippinerna för att på så sätt hjälpa sina
landsmän att få arbete.
När hon har lyckats inom mode och kan anställa medarbetare kommer hon också
att ha tid att dejta och kanske bilda familj – för det vill hon också.
– Jag har svårt att se det hända, men jag hoppas.
Och då vet hon precis hur hennes klänning ska se ut när hon gifter sig:
dramatisk, jättelång, bar rygg, elfenbensfärgad.
– Jag ska se ut som en prinsessa, för kärleken är en saga, den ska vara
drömlik, med ett lyckligt slut.