Nu följer han sitt eget hjärta

Att göra en pacemakerinsättning däremot är väldigt mycket rutin, det sitter i Thomas Fåhraeus förlängda ryggmärg. Inte så konstigt kanske när man som han har gjort cirka 6 000 operationer och med största sannolikhet slagit världsrekord i pacemakerinsättningar.

– Jag skulle kunna ställa mig och operera mitt i natten. Åtta av tio operationer går enligt vissa strikta regler. Däremot måste man ha kunskap att kunna ta hand om en komplikation.

Samtidigt, förtydligar han, förtar inget den tacksamhet och glädje han känner när han har hjälpt en patient.

– Det är ett fantastiskt egendomligt arbete och ett väldigt ansvar. Ibland hänger patientens liv på ett hår men jag har haft tur och inte haft något dödsfall på operationsbordet.

Thomas Fåhraeus är en lång vänlig man med grånat hår och en allvarlig, nästan lite sorgsen blick. Kanske är han lite trött efter de senaste dagarnas intensiva arbetspass: sexton pacemaker­operationer på tre dagar.

– Nu är jag 65 år, det här orkar jag kanske inte med.

Thomas Fåhraeus har arbetat på plikttroget ända sedan han tog sin läkarexamen som 25-åring. Arbetet har absorberat honom. Hur kunde det bli så, egentligen siktade den flitigt studerande Djursholmspojken på att bli en ”easygoing distriktsläkare på landet”, sagt med ett skratt, med tid för segling och måleri.

Men så mötte han hjärtkirurgen Hans Schüller, ett möte som blev livsavgörande. Denne mentor ledde honom in i hjärtats mystik, inspirerade och uppmuntrade honom till fortsatta studier av arytmier (hjärtrubbningar) och gav honom kunskaper och intresse för defribillatorer.

– Han är en hjälte. Vi har fortfarande kontakt.

På 80-talet hamnade Thomas Fåhraeus i en krisperiod efter en skilsmässa. Han flydde in i arbete och tog dåligt hand om sig själv. Reste jorden runt på olika uppdrag i ett fasligt tempo. 1997 fick han betala priset och lades själv på operationsbordet för en bypass-operation.

– Jag borde kanske ha tagit ett sabbatsår någon gång, säger han eftertänksamt, och ägnat mig åt måleri.

Där någon gång under den ensamma perioden på 1980-talet hittade han nämligen tillbaka till konsten, efter ett helt liv av tecknande. På ledig tid reste han till England för att studera klassiskt måleri och njuta av William Turner-målningar.

– Jag fann tröst och behag i målandet. Det har varit en säkerhetsventil och en tillflykt.

Sedan kom ett annat livsavgörande möte, med tjugo år yngre Åsa.

– Kan du gissa hur vi möttes, ler Thomas Fåhraeus, väl medveten om schablonbilden av sjuksköters­ka-doktorförhållanden.

– Ja, du vet, ”kärlek på lasarett”, skrattar han och berättar sedan om hur diskussionen om barn tog fart efter några års äktenskap och hur han tyckte att han var för gammal.

Men två barn blev det, till hans stora glädje, och småbarnstiden har varit skonsam med mestadels lugna nätter.

– Men en gång var jag faktiskt så trött på morgonen att jag vägrade att operera.

Med flygintresserade sonen Kim kan pappa Thomas leva ut barndomens pilotdrömmar – det är avancerade radiostyrda plan och helikoptrar som köps in till det Fåhraeuska hemmet. Dottern Alice å sin sida följer gärna med pappa en trappa upp till ateljén där hon har ett eget ritbord.

Att vara 65-årig småbarnspappa har dock sina sidor. När barnen leker med sina kamrater och ljudnivån stiger blir han väldigt trött.

– Vad som räddar mig då är öronproppar, berättar han roat.

Thomas Fåhraeus har aldrig ångrat sitt yrkesval, men allt lidande han får se är svårt.

– Jag är väldigt känslig för det. Jag har aldrig riktigt kommit över min mammas död i cancer när jag var arton år. Det har satt väldiga spår och att arbeta med cancerpatienter hade jag aldrig orkat. Det väcker för svåra minnen.

Andra svårigheter i yrket är den galopperande utvecklingen, och tidsbristen.

– Det finns inte tid för att lära sig nya saker ordentligt samtidigt som man håller på med vården. Vi är för få läkare.

Idag ses kafferaster och prat med varandra som bortkastad tid, menar han.

– Det är frustrerande. Varje minut räknas och läkarna blir mer och mer isolerade – ständigt på väg till nästa patient.

Nu när denne hjärtats elektriker blir en fri man, med färre operationer, har han ett nytt meningsfullt livsverk framför sig: att sprida information om hjärtarytmier. Han berättar om sin hemsida där han svarar på frågor och försöker täta till de stora kunskapsluckor han upplever hos både patienter och läkare. Patienter söker ofta, och remitteras, för sent och arytmi är en av de vanligaste dödsorsakerna.

– Skulle jag ha kraft och ork att fortsätta mitt informationsarbete skulle jag vara väldigt lycklig. Och få ha tid för mitt målande! Och för familjen!