Maryam Haghighi föddes för exakt trettio år sedan i den engelska kuststaden
Bournemouth, där hennes föräldrar gick i skolan. Efter ett par månader
flyttade den nyblivna familjen till Chicago.
Till en början läste hennes pappa till revisor, men så småningom avbröt han
studierna för att istället jobba ihop pengar åt sin fru och dotter. Efter
två år dog Maryam Haghighis morfar, och de återvände till hemlandet Iran.
Där rasade kriget mot Irak.
– Jag minns inte så mycket från den tiden, kanske har jag förträngt det mesta.
Det var jämt krig. Det enda jag kommer ihåg var den hemska varningssignalen
som sändes på tv. När vi hörde den fick vi springa ner till vårt skyddsrum
på andra sidan gården. Ibland hann vi inte ända dit, utan fick ta skydd
under en trappa.
– Jag minns att mamma försökte få oss barn att inte tänka på kriget genom att
sy kläder åt oss i skyddsrummet, berättar Maryam Haghighi.
Vid det här# laget hade Maryam Haghighi fått tre småsyskon. Hennes föräldrar
såg ingen framtid för sina barn i Iran, utan bestämde sig för att flytta
till Sverige, där hela Maryams mormors familj redan bodde. Maryam var tio år
när familjen 1990 kom till Malmö. Hon kommer tydligt ihåg det första mötet
med sitt nya hemland.
– Precis efter att vi landat, sa jag: ”Mamma, vi har kommit till paradiset!”
Vi kom på sommaren och det var grönska överallt. Även om det regnade kände
jag att luften var ren, här kunde man andas. Jag var inte rädd. Det var en
jättefin känsla, minns Maryam Haghighi.
Maryam och hennes tre år yngre syster Marjan började en förberedande klass på
Gullviksskolan. Efter bara tre månader var deras svenska så bra att de fick
börja i vanliga klasser på Augustenborgsskolan. Bakom den otroligt snabba
språkinlärningen stod deras mamma, som varje dag slog upp mellan 70 och 100
svenska ord som hennes döttrar fick lära sig.
Men tiden på Augustenborgsskolan blev tuff. Hennes svenska var trots allt inte
perfekt. De första åren hade hon inga kompisar och hon mobbades, både
psykiskt och fysiskt.
Först i sjuan# fick hon en vän, som även hon hette Maryam. De fick gå i samma
klass, och stämningen blev bättre. Men under den här tiden hade Maryam
Haghighi hunnit utveckla ett hårt och aggressivt skal mot omvärlden.
Gymnasietiden, först på Pauli gymnasium och sedan på Pildammsskolan, blev
också strulig. Hon hamnade i olika gäng och ett tag kallades hon och en
kompis för ”skolans maffia”. Trots att hon och hennes kompisar skolkade
mycket, fick Maryam till slut relativt goda betyg.
De räckte dock inte för att komma in på drömutbildningen, psykologprogrammet
vid Lunds universitet. Räddningen blev Malmö folkhögskola, som lillasyster
Marjan tipsat henne om. Maryam fick toppbetyg, ansökte till
psykologprogrammet och kom in.
– Dagen jag fick antagningsbrevet var den lyckligaste i mitt liv. Jag trodde
inte att det var sant, utan ringde både till antagningen och Lunds
universitet för att försäkra mig om att mitt namn verkligen fanns i systemet.
På psykologprogrammet var hon den enda studenten med invandrarbakgrund,
förutom två danskar.
– Det var lite av en chock, jag trodde att det skulle vara mer blandat. Det
var ganska ensamt under flera år, men sedan anpassade jag mig. Efter flera
grupparbeten och en del privat umgänge lär man sig att se bortom en persons
hår- och hudfärg.
Om fem–tio år hoppas hon att hon ”trivs med arbetet som psykolog och är
lycklig”. Hon och sambon sedan åtta år har funderat på att gifta sig och
bilda familj.
– Men jag vet inte om jag är redo för barn ännu. Just nu är jag väldigt
karriärinriktad. Får jag barn vill jag kunna ge det hundra procent. Innan
dess vill jag ha karriären tryggad, säger Maryam Haghighi så där fokuserat
och eftertänksamt som hon formulerat sig under hela intervjun.