Men han gillar också film, schack, svåra korsord och resor. Sven-Erik Palmbring älskar USA, främst området kring Mississippi, Arizona och andra stater i södern. Hit reser han på långsemester minst en gång om året.
– Både min hustru Elisabeth och jag trivs i jazzens och filmens hemland. Här finns både det bästa och sämsta i världen. Fast mitt Amerika kanske bara är en illusion, filosoferar Sven-Erik Palmbring, kyrkoherde i Västra Karaby pastorat.
Imorgon, den 19 maj, fyller han sextio år.
Arbetsplatsen är församlingshemmet i Dösjebro. Härifrån förmedlar han sitt viktigaste budskap: att inte frukta döden.
– Döden är den viktigaste aspekten på livet. Därför måste man bli vän med tanken på sin egen förgänglighet, säger han.
Här på expeditionen står hans gitarr och här hänger en bild av Ellingtons storband som symbol för swingen, som präglat hans liv.
Men han gillar också bebop, musik av Charlie Parker och Dizzie Gillespie, och han kan lyssna på hardbop, Miles Davis och John Coltrane i bilens rullande musikrum.
– Jazzen har präglat mitt liv, säger Sven-Erik Palmbring.
Han föddes i Karlshamn. Hemmets regler var stränga. Men han fick börja spela banjo i tonåren.
Efter studentexamen
jobbade han en tid i musikaffär i hemstaden. Han pluggade historia och etnologi vid Lunds universitet, innan han blev försäljare av ljudteknik i Stockholm och Malmö.
När han var tjugosju år drabbades han av en smärtsam inflammation. Under sjukhusvistelsen i Malmö fick han en uppenbarelse.
– Jag har alltid haft en tro på en högre gudomlig makt, och när jag blev sjuk och i det mörkret berördes av Guds finger insåg jag att det fanns en annan mening med mitt liv än att vara försäljare.
Han närmade sig kyrkan genom extrajobb som kyrkvaktmästare. Han valdes in i kyrkorådet. Efter ett års självstudier kontaktade han biskop Per-Olof Ahrén i Svenska kyrkan i Lund för att få vägledning. Den 11 juni 1989 blev han prästvigd och började sin mission.
– Jag hade god erfarenhet av mina år som försäljare, där jag lärde mig att lyssna på och analysera kundernas behov.
Efter flera år i Husie och Kulladals församlingar i Malmö blev han kyrkoherde i Villie vid Skurup, innan han 2003 fick jobb i Västra Karaby. Här blev han känd för att öppna kyrkan för musik och sång. Artisterna har avlöst varandra, från klarinettesset Putte Wickman till tradjazzens Papa Bue, men också schlagerstjärnor som Lill Lindfors och Siw Malmkvist.
Som kyrkoherde är han församlingens chef, med ansvar för personal och administration plus att han predikar, viger och döper.
Han vill övertyga medmänniskan om det goda med Gud.
– Men jag är inte den som bankar på dörren. Jag vill inte tränga mig på, fast jag vill finnas till hands, när någon behöver tröst.