Andreas Lundstedt har blivit något av en schlagerveteran. Han har många hits och inte mindre än nio framträdanden i Melodifestivalen i bagaget, men det är låten ”Crying at the discoteque” med Alcazar från 2001 som gjorde honom riktigt stor även utomlands.
– Vi sålde ett par miljoner skivor och åkte på turné runt om i världen. Jag minns speciellt den magiska kvällen på Veronas amfiteater, hur 20 000 exalterade italienare sjöng med, hoppade, skrek och viftade med plakat. Vi fick en smärre chock.
– Det var en fantastisk tid, overklig. Att överträffa en sådan monsterhit blir svårt, säger han i sitt ljusa vardagsrum, med utsikt över Klarabergskanalen i centrala Stockholm.
Till skillnad från de flesta visste han tidigt vad han skulle ägna sig åt. Han sjöng och dansade på en talangjakt i Thunmansskolans aula i uppväxtens Knivsta norr om Stockholm. Som trea belönades han med 100 kronor, mycket pengar för en femåring.
– Det här vill jag göra i mitt liv, sa jag till pappa. Det var inget snack om saken.
Sjungandet och dansandet fortsatte hemma, med operamusik som specialitet.
– Jag var väldigt högljudd och snodde all uppmärksamhet från mina brorsor (två och fem år äldre). Fick jag inte uppmärksamhet ställde jag mig på bordet och sjöng. Varför? För att mina föräldrar märkte att jag var tonsäker och uppmuntrade mig. De såg en stjärna i mig.
Efter högstadiet vigde han sin tid helt åt musiken. Utan tålamod för någon skolbänk försökte han att få så många spelningar som möjligt.
Vid fyllda 17 blev det allvar. Andreas blev medlem i gruppen Stage Four och flyttade till Stockholm med pojkvännen.
Efter genombrottet med ”Driver dagg faller regn”, som kom tvåa i Melodifestivalen 1996, upprätthöll han utåt fasaden som ”hjärtekrossande heterosexuell”.
– Jag var en flickidol och spelade med. Det var jobbigt att mörka min homosexualitet, men det fanns inga förebilder som jag kunde se upp till.
Familj och vänner visste och gav stöd. 2001 kände han sig så trygg att han kom ut offentligt.
För fem år sedan offentliggjorde han att han var hivpositiv.
– Livet är skört. Jag hade stunder då jag tyckte att livet inte alls var roligt, att det var orättvist. Men jag gaskade upp mig och lärde mig att ta vara på livet och fokusera på det positiva: vänner, familj, kärlek och mitt fantastiska jobb. Visst låter jag nästan som Dalai Lama, säger Andreas Lundstedt och skrattar gott.