Och i maj flög han för första gången helt själv, ensam, i ett enmotorigt
plan.
– Det var faktiskt inte så jättenervöst. Inte på samma sätt som inför ett
400-meterslopp så min lärare har väl gjort ett bra jobb, säger Jimisola
Laursen och skrattar lite.
Han bor sedan i februari uppe i Ljungbyhed, där han går på en
trafikflygarutbildning på School of Aviation (LUSA).
Passionen för att bli pilot har fått honom att lämna sitt kära Malmö, med
restaurangerna kring Möllan, kompisarna och allt vad det innebär.
– Här finns det två pizzerior att välja mellan, men det är å andra sidan
väldigt mycket pluggande så det finns inte så mycket tid över.
Han passar på att åka hem till Malmö nästan varje helg, men det blir lite
konstigt när lägenheten är uthyrd och han får sova hos kompisar.
Att bo kvar i Malmö var dock inget alternativ. Mycket av utbildningen styrs
av vädret och att åka från Malmö tidigt i ottan för att sju mil senare få
beskedet att det inte går att flyga funkar inte. Därför bor Jimisola Laursen
nu i studentkorridor – något som han lovat sig själv att han aldrig skulle
göra.
– Man ska mer eller mindre bo här. Det är långa dagar och mycket är beroende
på vädret, men det är bra gemenskap, alla är lite äldre och man kan plugga i
lugn och ro, förklarar Jimisola Laursen som tar examen den 20 oktober 2008.
Han har bra koll på datum.
På hans fullspäckade hemsida finns det nedräkningar till såväl examen och
trettioårsdag som till friidrotts-VM i Japan.
Dessvärre blir VM någonting han får följa framför tv:n. En envis ljumskskada
har stoppat honom från tävlingar under nästan två år.
– Jag har varit skadad sedan september 2005, och det är samma ljumske som
besvärar. Jag gjorde min andra operation i februari, men det är ingen större
skillnad. Senan är inflammerad och vill inte läka.
Nu kör han rehabträning på egen hand i form av styrka och joggning, men det
har han gjort under en lång tid och visst frestar det på tålamodet.
– Det är klart att man tvivlar på om man någonsin kommer tillbaka.
Förhoppningsvis kan jag träna i höst. Det är mitt stora mål för jag vet inte
om jag orkar med att gå skadad ytterligare en höst och vinter.
Att Jimisola Laursen ännu inte har lagt skorna på hyllan beror till stor del
på att han har varit frisk i två omgångar under tiden och har då sprungit
riktigt bra. Problemet är att smärtan kommer tillbaka som ett brev på posten
utan att han vet vad som orsakar den.
– Jag vill ju välja själv när jag ska lägga av och inte ha någon bitter
eftersmak. Jag längtar verkligen efter att vara i startblocken igen.
Det han saknar mest från friidrotten är gemenskapen, att få kontinuitet i
vardagen som lätt blir sönderryckt utan träningen och framför allt att få
tävla igen.
– Jag kan inte se hur man ska kunna få den kicken någon annanstans. Man är
så utlämnad när man är ensam på banan och kanske har förberett sig i nio
månader för ett visst datum, ja kanske till och med ett visst klockslag.
Någon 30-årskris har han inte märkt av, men visst känner han att tiden som
sprinter tickar på – onödigt fort.
– Inom friidrotten känner jag väl att jag måste bli hel nu om jag ska hinna
tillbaka, men jag ser inte mig själv som 30 år och har ingen kris. Det
kanske kommer sen.
Hur ska du fira din födelsedag?
– Jag ska inte fira nu utan jag ska på ett bröllop. Det var inte riktigt
läge att ha fest den dagen utan det får bli vid ett senare tillfälle.