– Det handlar om gamla stadsteatern, innan delningen i Malmö musikteater och Malmö Dramatiska Teater i början av 1990-talet, säger Kristina Kamnert om sin kommande bok som fått titeln ”Mitt Malmö stadsteater”.
I boken berättar hon bland annat om gamla stadsteaterns hängivna personal. Till exempel om Valentin på sminket som gick upp till teaterchefen Gösta Folke för att begära löneförhöjning men istället fick en sänkning eftersom han ju älskade sitt jobb. Och om Kurtan och Hanna Grus och Sören Sufflören och alla de andra människorna som arbetade där.
Hon läser högt ur förordet till sin bok: ”Jag vill berätta om min fantastiska arbetsplats Malmö stadsteater, när vi allihop var samlade under samma tak, och om hur det var när det verkligen var Malmö stadsteater”.
Några skandaler från teatervärlden blir det också i boken, lovar hon:
– Jadå. Men bara vänliga skandaler. Det blir inte som i Börje Ahlstedts bok.
Det var bokförlaget som bad Kristina Kamnert att skriva boken om stadsteatern.
Men författandet är inte nytt för henne. Häromåret kom boken ”Mitt Bullen” som handlade om puben Bulls Eye i Malmö. Och nu har hon skrivit ett bokmanus med titeln ”Bingo och blöta blöjor” som handlar om vad som händer med oss när vi åldras och inte längre kan ta hand om oss själva.
– Jag har alltid velat skriva. Och jag skriver, hela tiden. Det är så roligt, jag kan inte låta bli.
Kristina Kamnert kom in på scenskolan i Malmö 1966, var färdig skådespelare 1969. Och resten är teaterhistoria. Malmös teaterhistoria. För stockholmaren Kristina Kamnert rotade sig snabbt i Malmö och förblev staden trogen, med några få undantag.
– Jag hade ju lite olika jobb, till exempel på stadsteatern i Stockholm och för tv, men jag kunde inte komma hem till Malmö fort nog.
Teatern har hjälpt henne att överleva. Och att hitta ”det oerhörda”, säger hon.
– Jag inte kan riktigt sätta ord på vad det är, det är en känsla. Den har jag stundtals hittat när jag har stått på scenen och då har jag vetat att det var det jag letade efter.
För många skåningar är Kristina Kamnert förknippad med monologpjäsen ”Shirley Valentine” som hon spelade hela 266 gånger. Och den nämner hon själv som ett av sina stora teaterminnen:
– Det jag fick vara med om i ”Shirley Valentine” glömmer jag aldrig. Jag började med att åka runt till skolor och bibliotek med hjälp av ett busskort och slutade med att spela för utsålda hus på stora scenen, det var fantastiskt.
Andra pjäser hon gärna minns, av de drygt sextio produktioner hon medverkade i, är monologen ”Ma-haha-jken” 2005. Och uppsättningen av sydafrikanen Athol Fugards ”Boesman och Lena” 1980.
– Där uppstod det oerhörda. Den pjäsen var helt fantastisk.
Och så kommer man inte förbi den skandalomsusade Arrabalpjäsen ”Och de satte handklovar på blommorna” 1971. Uppsättningen väckte ilskna protester, bland annat för att skådespelarna var nakna på scenen.
– Det var overkligt. Vi var hotade och hade polisbevakning. Sven Stolpe hyrde Baltiska hallen och ropade att man skulle kasta ut packet som spelade på Intiman. Det fanns liksom inga proportioner. Visst var vi nakna, men man kan vara naken på olika sätt. Det här var mycket oskuldsfullt och kyskt.
För sex år sedan lämnade Kristina Kamnert Malmö och flyttade ut på landet. Men nu är hon på väg tillbaka till staden. Så hon vet hur hon ska tillbringa sin födelsedag:
– Ja, jag flyttar då. Så jag slipper allt det där med att fira.
Lämnar landet. Kristina Kamnert har som Söderslättsbo ute på landet njutit av närheten till naturen men vintrarna kan vara tuffa. – Jag orkar inte skotta en vinter till, säger hon.