Mordet på sonen inträffade i april 2007. Gustaf Bjartell, 19 år, dödades av en
två år äldre man som felaktigt drevs av svartsjuka. Straffet blev tio års
fängelse.
– Den händelsen ... när man får benen undanslagna för sig så fullständigt är
frågan hur man ska bära sig åt för att komma vidare, säger Anders Bjartell.
Rösten är mjuk, orden koncisa och eftertänkta. Och det blir oftare man än jag,
när vi talar om döden.
– Man har fällt fler tårar än man trodde var möjligt. Men efter hand gråter
man allt mindre ... och allt kortare stunder. Sedan kommer det stunder när
man blir ledsen utan att gråta, självklart. Det är ett sår som aldrig läker.
Vi sitter vid kaffebordet hemma i familjens villa på Mellanheden och pratar
inför 50-årsdagen - 090909. Han delar födelsedag med sin yngste son, Oscar,
som blir arton. Dottern Louise fyller tjugo i januari.
– Barnen och Christina motiverar en på alla sätt, säger Anders Bjartell.
En vid krets av vänner, kollegor och släktingar med mod att prata och stötta
var en förutsättning för att komma över det värsta i sorgearbetet.
En annan var läkaryrket. Dels att det gick att begrava sig i arbete, för att
slippa tänka på det som hände. Men också att svåra ämnen är en del av
vardagen.
– Det går inte en vecka utan att jag berättar för någon att de har cancer.
Till en patient säger man "du har lätt cancer - du kommer att
överleva". Till en annan: "du har svår cancer, det blir svårt
attt bli helt frisk."
De mötena, de beskeden, kräver en genomtänkt strategi. Ett förhållningssätt.
– Att ha mött människor i kris gör det nog lättare för mig än för många andra
att hantera ... sånt här. Det viktiga är att man talar om det. Att man vågar
tala.
Att Anders Bjartell blev just läkare kanske kan bero på hans medfödda
hjärtfel. Fram till tidiga tonåren, när han opererades, åkte han in och ut
på barnkliniken Flens sjutton gånger.
– Det var jag och de blödarsjuka som hade klippkort, säger han.
– Man kan säga att jag växte upp inom vården. Jag kunde inte vara ute och
spela fotboll med de andra. Jag fick hitta annat att göra. Det var nyttigt,
för jag lärde mig att man inte kan få allt man vill. Man måste acceptera det
man inte kan påverka. Som detta med Gustaf, jag kan inte vrida tillbaka
klockan.
Hur har du förändrats av det som hände?
– Jag har insett att jag inte bara kan fortsätta att fördöma. Jag blir inte
lyckligare av det. Jag måste lära mig hur jag själv och familjen ska kunna
komma vidare och må bättre.
Ett sätt är att tänka på sig själv, unna sig saker, hur trivialt det än kan
låta. En sportbil står i carporten. Den har hela familjen glädje av.
– En perfekt helg för mig är trippelt kul – först att komma ut och segla, sen
att det är fint väder så jag kan komma ut med racercykeln på landsvägarna.
Och så en härlig tur med bilen.
Vad har drivit dig?
– Att vara duktig och skötsam. Och så har jag en ett år äldre bror. Det var
klart att jag aldrig skulle vara sämre än han.
En tävlingsmänniska?
– Ja. Man kan tävla mot allt. På läkarlinjen, en kurs med 95 andra, och man
vill bli bäst. Eller inom forskningen, som nu. Man tävlar för att få ihop
pengar till ett projekt, från EU eller Cancerfonden. Det fins inga
begränsningar för hur långt man kan sträva. Men man behöver inte vara en
streber eller otrevlig bara för att man är en tävlingsmänniska. Ingen dålig
förlorare. Det tjänar man ingenting på.
Det finns mer att berätta om mannen som med stipendium från Världscancerfonden
fick chansen att gästforska på världens kanske bästa cancersjukhus, Memorial
Sloan-Kettering Cancer Center på Manhattan 2005–2007 och samlade kunskap i
arbetet med prostatacancerpatienter. Och om överläkaren som lovat sig själv
att ge järnet några år till, men efter 50 bli bättre på att göra roliga
saker. Kanske korta ner arbetsveckorna från de inte ovanliga 80 timmarna.
Bland annat kan man berätta om hur han blev förflyttad från Djupadalsskolan
efter första terminen på grund av för mycket bus. Och fick Nisse Hellberg,
sedermera i Wilmer X, som förebild på Högboskolan. Men det är en annan
historia.