Världen kommer till henne

Först med man och två pojkar. Sedan ensam några år sedan mannen hastigt dött och pojkarna flyttat ut. Därefter följde tio år med make nummer två som fyllde villan med väldoftande middagar och uttrycksfulla tavlor. Nu är hon änka igen men delar huset med kelsjuka hittekatten Alfred samt kända och okända resenärer från hela världen.

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Marianne Gunnarsson hade redan förlorat en man i förtid när hon fick beskedet att hennes nye makes prostatacancer spridit sig.

– Då är det cirka fem år vi har kvar tillsammans, tänkte Marianne Gunnarsson, vis av den erfarenhet hon fått av prostatapatienter efter många år som sjukgymnast på Urologen i Lund.

– Det är en lång och utdragen sjukdom, säger hon allvarligt. Det blev väl så att jag sörjde under sjukdomstiden så när Leif väl dog hade jag nog sörjt färdigt. Men det är konstigt att man aldrig slutar hoppas att det ändå kommer att ordna sig.

– Och var får man sina krafter ifrån?

Med öppnandet av en bed & breakfast-rörelse har Marianne Gunnarsson fått ny mening i sitt liv – och ekonomisk möjlighet att behålla huset.

– Jag vet inte vad jag skulle gjort som pensionär annars. Nu känner jag att jag har en uppgift och att jag betyder något, säger Marianne Gunnarsson.

Några problem med att fylla livet med aktiviteter har hon alltså inte. Disk, städning, tvätt och bäddning är dagliga sysslor som måste göras när gästerna kommer och går.

– Men jag har arbetslust, då är det inte jobbigt. Det känns roligt att fixa till sängarna och att göra det mysigt överallt.

– Och det jag inte hinner med – vad gör det om hundra år ... Det här är mitt liv, och man lever bara en gång.

Rörelsen gör henne dock lite bunden, några långa resor ut i världen kan det inte bli.

– Nu får världen komma till mig istället, säger hon nöjt, och berättar raskt några historier om bland annat ryska, tyska och polska gäster.

Marianne Gunnarsson växte upp på en stor gård på Västagöta-slätten. Pappan var inspektor och familjen, som också bestod av mamma och Mariannes storebror, fick bo i en förvaltarbostad om sexton rum.

– Så jag är van att ha mycket rymd och ljus omkring mig och trivdes aldrig riktigt i det radhus vi först bodde i här i Kävlinge.

När Marianne Gunnarsson arbetat som sjukgymnast i tjugo år kände hon att hon behövde nya utmaningar. Hon började forska om urininkontinens. Under många år hade hon sett hur rätt knipövningar gav många kvinnor ett nytt liv.

– Mycket handlade om att få patienterna att göra som man sa. En slags coachning.

Åtta år på halvtid tog det innan Marianne Gunnarsson 2002, under högtidliga former, kunde stega upp för trappan i Domkyrkan för att ta emot doktorshatt, ring och diplom av universitetets rektor.

– Nu gäller det att inte snubbla, var min enda tanke.

Men både promoveringen och vägen dit var snubbelfri. Mariannes man skötte markservicen och Marianne kunde fokusera på forskningen. Efter promoveringen skötte hon den insjuknade maken fram till hans död.

En daglig del av Marianne Gunnarssons liv är internetsidan Seniorkontakten. Där har hon en dagbok, blogg, som hon skriver i nästan varje dag.

– Jag har fått massor med nya vänner, en del har jag träffat i verkligheten också. Nyss var jag och sjutton andra och turade mellan Helsingborg och Helsingør.

– Men det tar förstås en del tid, skrattar hon. En timme går fort när man sitter vid datorn.

Via datorn sker också kollegiala kontakter och erfarenhetsutbyte med andra bed & breakfast-innehavare i landet.

Hoppas du också att träffa någon ny man?

– Både ja och nej. Visst vore det trevligt, men det är skönt att ha sin frihet också. Jag ser ju hur par hela tiden måste kompromissa: när jag hör i affären ”ska vi ha den eller den osten” så känner jag att: ”åh vad skönt det är att kunna bestämma själv”.

I huset tänker hon hur som helst bli kvar, så länge det bara går. Hennes mamma blev 91 år och mormodern 95.

– Jag får hoppas att jag har fått deras gener.

70-årsdagen närmar hon sig utan ängslan. Marianne Gunnarssons filosofi är att försöka göra roliga saker och att ta fasta på allt det som är positivt.

– Äntligen 70, ska jag säga till alla.