Bitte Robertz Ahlner skulle precis gå av sitt pass på kardiologen en kväll när
hon fick syn på den äldre mannen som lite bortkommen stod och spanade längst
bort i korridoren. En omisskännlig lukt av gammal ladugård letade sig fram
genom luften.
Det visade sig att mannen, som hette Ernst, precis fått veta att hans bror
avlidit av hjärtsvikt samma dag.
– Då kan man inte bara gå hem för att arbetspasset råkar vara slut, säger
Bitte Robertz Ahlner och lutar sig tillbaka på stolen på fiket där vi
träffas.
Blicken försvinner i fjärran en sekund när hon ska försöka summera sina
imponerande 30 år inom hjärtsjukvården på Lunds universitetssjukhus. Om
några dagar fyller hon 60 år, men det ser hon mest som en siffra. Att gå ner
i arbetstid är inget som lockar eller ens är tänkbart.
– Nej, varför det? Jag är frisk och stark och älskar mitt jobb.
Åter till Ernst, den ensamme farbrorn i korridoren. Bitte Robertz Ahlner
förklarade en lång stund vad som hänt med brodern, men Ernst bara skakade på
huvudet. Han kunde inte ta in att brodern faktiskt var död. Till slut
ordnade hon så de fick gå in till den avlidne brodern.
– Ernst trodde att brodern sov och ville ruska liv i honom. "Vakna,
vi ska tillbaka till gården", ropade han. Tänk dig själv, bröderna
hade levt hela sina liv tillsammans på gården och nu var plötsligt Ernst den
ende som var kvar.
Den sena kvällen gick över i natt och det slutade med att Bitte Robertz Ahlner
skjutsade hem Ernst till gården utanför Lund. Under flera år höll hon
kontakt med Ernst, tog med sig barnen till gården och fick med honom på
utflykter.
Så på ett sätt kan man säga att Ernst fick en ny familj på gamla dagar.
Bitte Robertz Ahlner ler lite vemodigt.
– Ja, det är många som jag har här, säger hon och lägger handen på hjärtat.
Hon berättar om den svårt sjuke tvåbarnspappan som väntade på nytt hjärta och
lungor. Mot alla odds lyckades han genomföra ett pampigt kyrkbröllop,
sittande i rullstol och med Bitte Robertz Ahlner diskret i bakgrunden med
sin akutväska. Några månader senare fick hon gå på hans begravning.
Att Bitte Robertz Ahlner skulle bli sjuksköterska var givet. I alla fall så
var det ett yrkesval fadern, Christian Robertz som var sjukhuspräst på Lunds
lasarett, ansåg vara det bästa för Bitte och hennes storasyster Atti.
Lillebror Per valde dock att bli polis.
– Ja, sin far löd man på den tiden, konstaterar hon med ett snett leende.
Annars hade hon blivit skådespelare. Kärleken till scenen har bestått genom
åren och Bitte Robertz Ahlner har setts i uppsättningar på Lunds
arbetarteater och Galejteatern i Staffanstorp. För att inte tala om hennes
drömroll Eliza som hon spelade på Hvilans folkhögskola.
– Då stod folk långt ut i korridoren.
Men yrkesvalet var en lyckträff. Efter utbildningen på sjuksköterskeskolan i
Helsingborg 1978, arbetade hon en tid på neurologen vid Lunds lasarett och
1979 började hon på Kardiologen 19.
– Jag älskar mina patienter och de älskar mig, konstaterar hon enkelt. Visst
får man ta mycket smärta och gråt, men byta - aldrig!
För tio år sedan vidareutbildade hon sig till ambulanssjuksköterska och följer
med direkt i ambulansen om det behövs. Ingen dag, eller ett pass, på jobbet,
är den andra lik.
– Man vet aldrig vad som väntar när man kommer ut.
Att släppa jobbet helt när hon är ledig är svårt. Tankarna hur den och den
patienten har det finns där hela tiden.
Naturen, simning, segla, det egna huset, läsa och skriva ger återhämtning.
Vännerna Catarina, Inger och Bibbi har varit ovärderlig hjälp genom tuffa
passager i livet, fortsätter Bitte Robertz Ahlner och tar en sista klunk av
det vid det här laget ganska kalla kaffet.
Numera är hon stolt mormor till Ivar, 3 år, och Elna, 1,5 år.
– De är underbara. "Nu ska vi kramas, mormor", säger Ivar
och då blir jag alldeles varm i hjärtat.