– Jag har alltid älskat Astrid Lindgren, men jag skulle aldrig kunna skriva som hon. I hennes böcker finns ett stort ljus, hos mig finns det för mycket mörker.
Inte är väl Rose Lagercrantz barnböcker så fasligt mörka, men hon kan konsten att glänta på dörren till sorg och tråkigheter på ett sätt som låter läsaren förstå att till exempel flickan Dunne i ”Mitt lyckliga liv” inte bara har lyckliga händelser att se tillbaka på.
– Det är inte det lättaste att hitta den åtråvärda enkelheten. För att lyckas måste man röra sig i barnens egen zon, ta till sig vad som är giltigt och hitta fram till barnens raka uttryckssätt.
Barn, barnbarn och författarbesök på skolorna har varit en ständig källa att ösa ur. Inspiration finner hon också i lusten att återskapa sin egen barndom.
– Jag älskade min barndom. Jag uppfinner den om och om igen i nya barns gestalter. Och jag får en ny barndom för varje bok jag har skrivit.
I vuxenböckerna tillåter hon sig en större hänsynslöshet mot läsarna, säger Rose. Den röda tråden genom författarskapet – i hennes egen bakgrund också, visar det sig – handlar om när det omöjliga trots allt händer. Vilket också inspirerade till titeln på hennes första vuxenroman, där tre traditionella kvinnoöden ur folksagorna möts i jakten på den rena kärleken: ”Lov till det omöjliga”.
– Det omöjliga, som något man inte trodde var möjligt. Hur människor önskar sig det omöjliga, det tänker jag ofta på.
Men det omöjliga kan även handla om en katastrof som man klarade sig undan. Om det vittnar Rose Lagercrantz egen livsberättelse, som barn till judiska överlevare. Hennes mamma var i koncentrationsläger, hennes pappa flydde undan nazismen och hamnade i Sverige vid krigsutbrottet.
Där fanns andra släktingar också som hade klarat sig, på mirakulösa sätt.
– Det var som om de hade fått sina liv avklippta redan. De fortsatte leva fast de hade varit med om något som de inte kunde ha överlevt.
Länge talade de inte om dessa erfarenheter inom familjen. Inte för att de undvek smärtan i hågkomsten, tror hon, men för att de som överlevt befann sig så starkt i nuet för att komma vidare. Och kanske också för att Rose själv inte riktigt vågade ta till sig berättelserna som ung.
– Jag visste allt utan att fråga. Jag var nog rädd för att få veta då, säger hon. Jag har alltid sprungit ifrån min bakgrund. Den är lite besvärlig, folk ser alltid så ledsna ut när jag berättar att min mamma var i Auschwitz och Bergen-Belsen.
Men det hann inte bli för sent. I höst utkommer en släktkrönika, ”Om man ännu finns”. Ännu ett steg i projektet om det omöjliga.