– Jag tycker det har en negativ klang. Jag är inte jätteglad över att vara en
del av fruntimmersveckan.
– Vi borde döpa om veckan till tjejveckan till exempel. I alla fall något
coolare. Den behöver moderniseras, säger Sara Vikström Olsson.
Vi träffas på ett av hennes favoritkaféer i Lund och egentligen pratar vi
väldigt lite om fruntimmersveckan.
Sara Vikström Olsson är också lite kluven till ordet som hörs mest en gång om
året. Alla vet när Sara har namnsdag och det är bra, men fruntimmer. Nej.
– Det låter nedlåtande. För mig är fruntimmer ett ord en man säger om en
kvinna som står vid spisen.
Mest pratar vi om Sara Vikström Olssons musik. I april var hon en av
vinnarna i Skånefinalen i musiktävlingen Musik Direkt med låtarna ”Aldrig
fucka upp” och ”Ni två”.
På midsommardagen spelade hon på Stadshallens tak i Lund som den kvällens
musikaliska nattväktare och nyligen var hon också gästartist vid Goodnight
Sun i Västra hamnen i Malmö.
Hon sjunger sina egna låtar på svenska och spelar främst gitarr, men också
mandolin och även banjo.
Mandolin. Varför?
– Jag hade ärvt en mandolin av min gammelmorfar och den hängde på väggen
länge. Jag var tolv när jag fick den och jag tog ner den från väggen när jag
var sexton.
Då hade Sara Vikström Olsson redan spelat gitarr ett tag och var egentligen
nyfiken på banjon.
Eftersom mandolinen redan hängde där greppade hon den först.
Gammelmorfar hette Filip Vikström och kom från Snesudden, nära Jokkmokk
i Lappland. Han skrev även dikter som finns samlade i en diktbok. Den boken
fick Sara också ta över.
– Hans dikter inspirerade mig mycket och jag skrev en låt som byggde på hans
texter. Det var den första låt jag gjorde som jag var stolt över.
Låten fick titeln ”Kärleksdansen” och efter det fortsatte Sara att skriva på
svenska. På sin My space-sida räknar hon upp artister som påverkar henne,
och där finns namn som Cornelis Vreeswijk, Regina Spektor, Annika Norlin
(Säkert), Emil Jensen och Markus Krunegård.
Hon nämner också franska SoKo som spelar ukelele och amerikanen Sufjan Stevens
som kompar sig själv på banjo.
– Det gäller att hitta något som sticker ut. De flesta ser mandolin och banjo
som soloinstrument, men man kan använda dem som kompinstrument också.
I sina texter berättar Sara Vikström Olsson om sånt som hon varit med
om själv. Hon framhåller att för henne är det viktigt att vara personlig,
öppen och ärlig.
– När jag står på scenen försöka jag återskapa den känslan. Det är lite som
teater, jag går in i den känslan som en roll.
Sara Vikström Olsson gick som liten på musikdagiset Tvärflöjten
och sedan på Vårfruskolan och Svaneskolan. I tredje klass stod hon för
första gången ensam på en scen och sjöng Millas mirakels ”Rytmen av ett
regn” inför alla på skolan.
– Efter det kom folk som jag inte kände fram och tyckte att jag sjöng bra och
jag insåg att det var roligt att stå på scen. Jag vågade.
– Jag fortsatte att uppträda vid alla tillfällen som fanns, vid
skolavslutningar och talangtävlingar.
I höst börjar hon sista året på naturprogrammet med
musikinriktning på Spyken. Och som projektarbete funderar hon på att spela
in låtar och kanske göra en cd. På något vis vill Sara gå vidare med sin
musik.
– Jag tänker att jag vill bli musiker och det finns olika sätt. Drömmen hade
varit att kombinera musiken med mitt miljöintresse, säger Sara Vikström
Olsson, som är med i Fältbiologerna och en miljögrupp på skolan.
– Det är synd att det finns så mycket fördomar kring detta. Bara för att man
är fältbiolog behöver man inte sitta i skogen i mossgröna byxor.
– Jag vill få folk att förstå att naturen är en del av oss och vi måste ta
hand om den. Att det är viktigt att sträva efter ett hållbart samhälle.