Snart sex månader har gått sedan Stefan Löfven tackade ja till uppdraget att leda Socialdemokraterna. Själv säger han att han börjar känna sig rätt varm i kläderna och att tiden som facklig ledare har varit en bra grund att stå på. Den viktigaste erfarenheten är att lära sig att delegera och inte lägga sig i alla detaljer.
– Det går inte. Du kan inte hålla dig uppdaterad på allt, samtidigt måste man ha greppet på rätt sätt, så att säga.
Än finns en del att bocka av, som till exempel att få en plats i riksdagen, men mycket är gjort. För några veckor sedan debuttalade han i Almedalen och lite längre fram i augusti sommarpratar han i P1.
Men innan dess är det dags för lite semester. Ett givet mål är sommarstugan i Sörvåge som bara ligger dryga sju mil från uppväxtorten Sunnersta. Regionen heter Ådalen där Socialdemokraterna fortfarande är det största partiet. En historisk plats som även har präglat Stefan Löfven.
Men även om han först och främst förknippas med fackligt arbete efter sina år som ordförande för Metall, började allt med partipolitik. Tretton år gammal startade han och en kompis en SSU-klubb med hjälp av sina mammor.
– Det var ju inte minst Olof Palme som skapade ett intresse. Jag brukar säga att han tog Sverige ut i världen, men han tog också världen till Sverige. Så det var mycket internationella frågor redan då.
Fanns det någon lokal fråga som ni ville driva, en ny fotbollsplan till exempel?
– Vi var nog i behov av en bättre fotbollsplan också, men det var inte det som var grunden utan det som berörde var Vietnamkriget och nedrustningen. På den tiden hade vi också diktaturer i Europa – Portugal, Grekland och Spanien.
Nu har frågorna delvis bytts ut. I dag handlar det främst om jobben, eller avsaknaden av jobb främst bland ungdomar. Beroende på hur man räknar får man fram olika siffror, men en sak är säker – de är bra mycket högre nu än för trettiofem år sedan då Stefan Löfven fick sitt första jobb, ett vikariat på Posten i Sollefteå.
Vilken är den största anledningen till den här utvecklingen tror du?
– Det är flera saker som hänger ihop, tror jag. Men en är att det är för många som går ut gymnasiet utan godkänd examen. De som gör det riskerar att komma längre och längre bort från arbetsmarknaden.
Via en sväng på Socialhögskolan i Umeå utbildade han sig till svetsare och fick snart en tillsvidareanställning i Örnsköldsvik.
Hur kändes det?
– Då ville jag verkligen börja jobba och tjäna pengar och leva som vanligt, så det kändes så klart jättebra. Folk pratar i dag om att ungdomar nog helst inte vill ha ett fast jobb, men min bild är att det inte stämmer. De flesta vill kunna flytta hemifrån, få en egen lägenhet, abonnemang och allt vad det är.