I femton år har Farahroz Rangbar haft sin affär vid Värnhemstorget. Marianne
Ateljé hette den när hon tog över efter två gamla systrar i mitten på
1990-talet och det namnet har fått stå kvar.
– Jag tror här har varit affär i sjuttio år. Här har varit frisör, bageri och
underklädesaffär, berättar Farahroz Rangbar när vi hälsar på en vanlig
vardag en stund före öppningsdags.
Precis som sina företrädare säljer hon damkläder. I ett litet rum intill har
hon även en syverkstad där hon syr om och lägger upp bland annat.
Farahroz Rangbar kämpar på som egenföretagare men hon lägger minst lika mycket
kraft och energi på sitt engagemang för frihet i Iran.
Den kampen kommer fram hela tiden i nästan allt hon säger och gör och på
Internationella kvinnodagen fick hon ta emot årets Elsa-pris vid firandet på
Kirsebergs kulturhus. Ett pris som går till en kvinna i Malmö som, enligt
prismotiveringen, ”gjort eller gör något som har stor betydelse för andra
människor”.
– Det var många som lyssnade. För mig är det viktigt att informera andra om
varför vi är här, att det finns en anledning, så att de stödjer oss.
På kassaapparaten sitter ett klistermärke med texten ”Free Iran” och runt
handleden bär Farahroz ett grönt gummiarmband med samma text.
– Det är främst två saker som händer snart. Parvin Ardalan [iransk journalist
och medborgarrättsaktivist] kommer till Malmö och inför den 13 maj har Iran
ansökt om att få vara med i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det är en
skam och får inte ske. Vi måste protestera.
Hon håller möten, är med och ordnar demonstrationer och syr banderoller
eftersom fastsydda slagord är mer varaktiga. I februari var hon i Genève för
att medverka i en protestaktion.
– Det är en lång kamp kvar. Men utan den här längtan efter frihet är jag
ingenting. För mig är den allt.
För trettio år sedan studerade hon till sjuksköterska i iranska
Tabriz och trodde på en förändring när shahen störtades 1979. Men så blev
det inte och Farahroz Rangbar lämnade så småningom Iran med sin familj.
Hon gick omvårdnadsprogrammet och jobbade en tid som undersköterska inom
äldrevården men det var kristider även då och hon blev arbetslös.
En dag råkade hon gå förbi Marianne Ateljé och fick syn på en fin blus i
skyltfönstret. Maken Habib skickades sedan dit för att köpa den.
– Han kom hem och sa: Vill du ha affären? Du är inte klok, sa jag. Några dagar
senare hade jag skrivit på kontraktet. Sedan kunde jag inte sova den natten.
Jag låg och oroade mig för hyran. Nu vet jag att hyran är det minsta
problemet.
Då och då har tankarna på att gå vidare kommit. Farahroz Rangbar
började studera till socionom och har också läst statsvetenskap,
men hon har stannat i sin affär.
– Allt har sina nackdelar och fördelar. När jag jobbade i sjukvården behövde
jag inte tänka på något pappersarbete. Jag bara gick hem. Men jag måste
samarbeta med andra och jag kunde inte påverka mitt arbete. Här bestämmer
jag själv men det är mycket jobb bakom.
– Jag hade svårt att hålla tyst när jag såg något som jag tyckte var fel. Kan
du inte vara tyst, sa någon till mig. Hade jag kunnat det hade jag varit
kvar i Iran, svarade jag då.
I januari i år fyllde Farahroz Rangbar femtio år. Barnen bor inte hemma
längre. Dottern Mina jobbar i London och planerar att flytta till Göteborg
för att studera. Sonen Sahand bor med sin flickvän i Malmö.
– Sahand betyder vulkan men det är Mina som är vulkanen. Mina betyder blomma
och hon undrade hur jag kunde välja ett namn som betyder blomma. Men på
berget växer det också blommor.
– Nu sedan barnen flyttat har jag funderat på om jag inte borde ha varit mer
mamma och mindre kvinnokämpe för dem. Jag kanske missade något, men jag
ångrar ändå inget.
Vad händer nu?
Hon funderar.
– Jag sa till Habib nyligen att jag längtar tills jag blir pensionär för då
får jag mer tid till att engagera mig politiskt. Jag hoppas få se en
förändring innan jag dör.