Nyligen blev Zian Zandi själv mamma, för andra gången, och hon stortrivs med det. Fastän hon knappt hinner kolla på nyheterna mellan amningarna av den tre månader gamla sonen är detta omak lätt att stå ut med. Nyhetsjournalistiken har blivit tråkigare, anser hon.
– Allt ska gå fort, ingen har tid att gå på djupet eller gå till källorna. Sverige bör rycka upp sig!
Fördjupningar kan hon däremot göra i sitt nuvarande jobb som frilansande producent och redaktör för samhällsprogram på ett tv-produktionsbolag.
En annan fördel är kontakterna med många människor där hon lär sig mycket. Och nervositeten under inspelningarna är ingenting hon skulle vilja vara utan.
– Jag tar tre djupa andetag och finner mig i det. Nervositeten är viktig för att kunna skärpa till sig. Jag gillar att vara på tårna.
Redan som tioåring sade hon till sin mamma att hon ville bli journalist. ”För att göra Kurdistan känt över hela världen.” Förutom nyfikenhet har mod varit ledstjärnan under resan.
– Jag vågar ta för mig och ber inte om ursäkt. Sådan är jag också utanför rutan. Modet kommer från mamma. Slösa inte tid på att vänta, tiden är nu, brukar hon säga.
Det finns goda skäl till att mamman har blivit Zian Zandis stora förebild som hon dagligdags dryftar livsfrågor med.
– Hon har lyckats ge oss barn trygghet trots en fattig uppväxt, krig och förföljelse i Irak som hon flydde ifrån. Det som hjälpte mig var att hon alltid har varit så trygg i sig själv. Lita på din förmåga så att du alltid kan återvända till dig själv, har hon sagt.
Mod parat med stark vilja och bestämda åsikter kan härröras till en uppväxt som yngst av åtta syskon. Zian Zandi blir full i skratt.
– Det är underbart att växa upp i en storfamilj. Alltid en gryta på spisen, högt i tak, många konflikter och enormt mycket kärlek. Jag har slagits underifrån för att ta plats – och för den sista biten av den goda efterrätten.
Efter två år i flykt hamnade sjuåriga Zian Zandi med familj i Sverige 1984.
Vilken identitet har du?
– Självklart är jag svensk, även om jag varken är blond eller blåögd. Men i första hand ser jag mig som kurd. Det innebär att man är en kämpe, eftersom vi alltid har slagits för att finnas till och för att kunna tala kurdiska.
Diplomatiskt slätar hon över frågan om diskriminering och citerar i stället mammans devis vid motgångar: Ibland går livet emot dig. Då ska man inte sluta kämpa, utan gå vidare.