Peter Melin lämnade nyss mötet. Nästa möte tar vid. När kommer Peter
tillbaka? Peter kommer inte tillbaka. Han kommer aldrig tillbaka.
För mig var det alldeles nyss Peter var här. Vi var kvar på redaktionen.
Peter med sin långa lista ”Att göra”. Mer och mer gjorde han. Men listan
blev bara längre. Andra ställde kraven. På Peter lades ansvaret att möta
dem, att lösa alla de egenartade problem, oftast små, som någon annan gjort
stora.
Peter hade pratat sig igenom dagen, lyssnat på alla som hade sökt hans tid.
Stort blandades med smått. Vad innebar egentligen nedväxlingen av
inflationen för kreditsystemet? Vikarien på utlandsdesken ville göra något
annat. Skulle inte annonsavdelningen kunna ha bättre kontakter med
reseredaktionen?
Och vilket fantastiskt jobb de hade gjort på nyhetsgrafiken! Skulle vi inte
kunna skaffa en tecknare till? Om vi gick ner i redaktionellt format och
gjorde lite färre sidor i början av veckan kunde vi finansiera tjänsten som
tecknare.
Vi ses i morgon. Jag promenerar hem så hinner jag ta en stund med Niklas
innan vi går och lägger oss, sa Peter. Så var han borta. Men då bara för en
kort stund mellan sen kväll och tidig morgon.
Alla vi andra hade förhinder. Just den morgonen hade vi inte läst tidningen
så noga. Tålmodigt, för att inte säga godtroget, accepterade Peter våra
bortförklaringar. Han hade läst den egna tidningen, de andra tidningarna.
Han hade lyssnat på morgonnyheterna. Och han var den ende som på allvar
brottades med sitt samvete. Stiga upp ännu tidigare. Sätta ambitionerna ännu
högre. Förbereda sig för dagen ännu bättre.
Obruten var hans entusiasm. Den drev honom. Den inspirerade oss andra. Han
omsatte den i allt. I den stora bilden på förstasidan, i planerna för
tidningens utveckling, i de dagliga samtalen med alla som han mötte i
tidningshuset och i den outtröttlige redaktionschefens och chefredaktörens
kamp med administrativa strukturer.
Och så i projektet. Ständigt olika projekt, men ändå alltid samma projekt.
Mer och bättre journalistik. Och ändå spara pengar.
Peter gick vidare: från sporten, till bildjournalistiken, till
nyhetsgrafiken, till nyhetsansvaret, till redaktionsledningen, till
chefredaktörsrollen. Entusiasmen bar han som färdkost i sin ränsel på färden
från Stockholm via Kristianstad till Malmö. I en värld av cynism och
intriger vandrade han den oförstördes väg. Fick jag någonsin ett instämmande
i mina sarkasmer om pretentiösa medarbetare? Nog hörde jag honom ändå någon
gång bryta ut över lättja och ohörsamhet, över att nästan ingen nådde upp
till de krav som han med självklarhet ställde på sig själv.
I sorgens stund finns inga sådana minnen. Men de fanns inte heller före
sorgen. Så ofta åberopade jag Peter för just detta: aldrig de onda orden om
andra, alltid strävan att förstå, alltid respekt för de människor som han
hade satts att leva och verka med.
Ojämförligt tyngst är sorgen för Denise och Niklas. Men tungt är det också
för många andra: medarbetare, vänner, kolleger. Peter var värdefull. Och
därför finns han kvar. Som minne och som förebild.
Även i sorgen finns ljuset. Men livet blir aldrig detsamma mer.
Mats Svegfors
Chefredaktör Svenska Dagbladet 1991–2000