– Det har varit en våldsam resa på många sätt, säger han.
Våldsamma och inte minst innehållsrika, så kan man beskriva Marcus Birros tjugo år i medieljuset. Från poesidebuten har det blivit ytterligare tolv böcker, varav ett par romaner. En snabb sökning på nätet visar även på tusentals krönikor, debattinlägg och kolumner. Han har lett program i radio och tv, kommenterat fotboll, bloggat, twittrat, uppträtt och så vidare.
Vad ligger bakom all flit?
– Jag tror att det hänger ihop med att ingen tillräckligt uppskattat det jag gjort. Fast så känner jag med allting. Jag har en sån personlighet som bara ser nästa steg och nästa, ingenting räcker. Därför har det varit nyttigt för mig att skriva den här boken och se vad jag faktiskt har åstadkommit. Och det har varit riktigt roligt. Jag rekommenderar alla att skriva sina memoarer.
Ett annat viktigt skäl med boken har varit att få ge sin version av saker som hänt och ”ta tillbaka tolkningsföreträdet över mitt eget liv”, säger Marcus Birro och hänvisar bland annat till händelsen i höstas då han utmanade Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund.
– Jag gör grejer som jag tycker är rätt – och ibland blir det rätt och ibland fel, sådant är livet. Som KD och hela den historien som ledde till att jag fick sparken från ”Kvällsöppet” och under några dagar blev landets byfåne, säger han.
Bränslet har alltid varit livet, och inget har sållats bort för att det varit opassande, för privat eller kontroversiellt. Bland ämnena finns det egna alkoholmissbruket, de två för tidigt födda barnen som han och hustrun Jonna förlorade, kärnfamiljen, sin tro på Gud, kärleken till fotbollen (den italienska) och besvikelsen över de hårda orden från nätmobbare och kritiker.
På många sätt har han personifierat uttrycket ”att sticka ut hakan”, vilket som bekant också innebär en ökad risk för stryk.
– Det är i alla fall en föreställning som många har – ”han skriver och då är han också bra på att ta emot”. Så är det inte alltid.
Skulle du önska att den allmänna tonen blev lite mildare?
– Nja, jag är nog mer trött på mig själv. Jag tar strider som jag vet att jag inte kan vinna, säger han, men tillägger snabbt:
– Samtidigt vill jag också ha det på det viset. Jag tycker att det är roligt att riskera lite. Och det är sådana människor som jag uppskattar själv – artister, författare, musiker som riskerar något med det de gör.