Agneta Prytz har under sammanlagt 24 år i Skåne spritt mycket glädje bland
teaterintresserade genom sin mångfacetterade unika teaterkonst.
Hennes första engagemang vid Malmö stadsteater började redan 1945 då hon
fängslade Intimans publik genom sin tolkning av Maria i Mobergs ”Vår ofödde
son”.
Så följde femton stora roller fram till 1959, bland andra Karin Månsdotter i
”Gustav Vasa”, Stella Kowalski i ”Linje Lusta” och så det stora genombrottet
i Noel Cowards ”Markisinnan”, där hennes talang för komedi blomstrade.
Andra perioden i Malmö började då hennes make Gösta Folke blev chef för
Stadsteatern 1960.
Under de sjutton åren fram till 1977 kreerade hon trettio roller i bland andra
”Skandalskolan” och ”Den inbillade sjuke”.
Gärna minns man också alla goda skratt från succén med Maj Lindström som pigg
partner i ”Arsenik och gamla spetsar”. ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” och
”Körsbärsträdgården” (Sture Lagerwalls sista roll 1964) på den seriösa sidan
var toppar.
Agneta hörde till de skådespelare som aldrig var rädd för den stora scenen
utan kunde spela ut för fullt utan nerver.
Det fick hon tillfälle att göra mot Cornelis Vreeswijk i ”Spelman på taket”
och mot Tommy Nilsson i ”Cabaret”.
Egentligen var hon en sorts soloartist med utsökt känsla och exakt timing som
till exempel hennes sista framträdande i Malmö 1981 i ”Farmor och vår herre”
samt i monologer av briljanta kåsören Kaj Braw.
Naturligtvis inordnade hon sig också lätt i ensemblespelet.
Men det är inte alldeles lätt att sammanfatta Agneta Prytz scenkonst. Någon
har sagt att det bodde ett naturbarn i henne.
För min del pekar jag gärna på två uttalanden av henne själv vidimerade i den
förnämliga jubileumsboken signerad Henrik Sjögren 1994.
Det ena är omdömet om hennes finaste medspelare Sture Lagerwall:
”Han är helt oberäknelig, det var som att spela squach, man visste aldrig var
repliken hamnade ...”
Precis detsamma kan man säga om hennes egen teknik.
Det andra gäller en fråga hon ställde till regissörveteranen Sandro Malmquist:
– Vad är absurd teater? undrade hon.
– Det är sån teater du spelar, log Sandro.
Sven Tollin