För ganska exakt fyrtio år sedan mötte jag Arne Ringström på en målarkurs i
Lomma. Det var mästaren Erwind Andersson som undervisade och vi var ett
litet tappert gäng som gjorde vårt bästa med oljefärger, penslar och dukar.
Arne som sysslade med silversmide hade som målare ett klart försteg framför
oss andra – jag blev faktiskt omedelbart fascinerad av hans drömska och
lyriska färgpoem. Därtill var han en lågmäld, vänlig och alltid hjälpsam
människa, som snabbt blev min gode vän.
Efter någon tid bildade vi ”Grupp 69” och ställde ut tillsammans. Vi hade
bland annat expo på Habo vid Lomma och på Hotell Andersson i Mölle.
När jag redigerade en Gymnasiesvenska på Hermods, ritade Arne sensibla
vinjetter i de olika häftena. Och 1983 bildade så Arne med några andra
konstnärer en ny grupp. Som den tillkom medan man åt avokado, så fick den
namnet Avokadogruppen.
Alexius Huber var med både i Grupp 69 och Avokadogruppen och han och Arne
Ringström reste runt i Europa och såg på konst. De två alltmera kända
konstnärerna ställde ut tillsammans bland annat i Holland och naturligtvis
på många platser runt om i Sverige.
Arne hade ett tungt liv att leva på många sätt. Han fick polio som barn och
den sjukdomen gjorde sig påmind under hans sista år. Hustrun Inga blev också
hårt drabbad och blev trots dialys bara sjukare.
Det var fantastiskt att uppleva den varma kärlek Arne ägnade sin hustru. Han
var en kämpe som aldrig gav tappt, det visade han sedan också under de många
ensamma åren i Lommavillan.
Hur det än var, satte Arne upp ett glatt ansikte och talade aldrig illa om
någon. Han förkroppsligade bilden av en genomgod människa. Och hans måleri
fick också alltmer metafysiska övertoner.
För några få veckor sedan satt jag och hustrun hemma hos Arne och såg på
hans senaste bilder. De var verkligen lysande – de bästa han gjort. Så trots
kroppens stora skröplighet, skapade han gudomligt in i det sista.
På ett strandmotiv var stranden en avlagring av mänsklig erfarenhet och
vågorna därutanför glittrade av närvarande liv. Himlen var grön – alltihop
vibrerade av liv.
Jean Bolinder