En modern mecenat

Leif Alsheimer var för mig löftet om en vänskap. Vänner var vi kanske inte, vi hade bara träffats ett fåtal gånger, men det var liksom ingen tvekan om att det var ditåt vi skulle.

Det började en grå novemberdag 2009. Telefonen ringde. Leif Alsheimer hade hört talas om att jag skrev en bok om Google, och att jag sökte olika sätt att finansiera de dyra resor som detta skulle kräva. Leif ville göra en substantiell stipendiedonation.

– Bra ämne, viktigt projekt, jag måste sluta nu men jag sätter över pengarna i morgon, sa han där i luren och la på.

Det är så att jag fortfarande har svårt att tro att det hände.

Men när jag lärde känna Leif lite närmare förstod jag precis. Det var precis sådan han var, det var precis sådant han gjorde.

Hans enorma generositet i ordets vidaste mening är känd av många.

Hans bildningsengagemang var häpnadsväckande starkt, passionen för kultur genomsyrade varje fiber av Leif Alsheimer.

Då han höll ledarutbildningar för stora företag och skulle köpa in litteratur, femtio exemplar av samma titel eller mer, gjorde han aldrig det direkt via förlagen – i stället föredrog han att betala fullt pris hos en lokal bokhandlare, för att stötta där också.

– Det kan mina uppdragsgivare gott ha råd med, skrockade han när vi träffades för allra första gången och åt en lunch som han givetvis inte lät mig bjuda på.

Leif utstrålade energi, idéer, livsglädje, dådkraft och en stor och uppriktig lust till nästa olästa bok.

Han talade hänfört lyckligt om sina tre barn med fadersstoltheten lysande ur ögonen. Jag trodde att han skulle bli hundra år gammal. Kanske trodde han det själv också.

Vad gör man med minnet av en bortgången person? För en gångs skull är den frågan lätt besvarad.

Var och en som hade turen att komma i Leifs väg vet hur hans minne bäst ska hedras: Med kärlek till livet, kulturen och bildningen.

journalist på Sydsvenskan