Vår medarbetare Cecilia, mycket mörkhårig med stora ögon, var ett kraftfält av integritet och allvar.
Okonventionell, rak och gnistrande intelligent höjde hon nivån på varje samtal hon deltog i. Så höjde hon också alla som arbetade med henne på Sydsvenskans kulturredaktion, fick oss att tänka vidare och tänka om.
Till Sydsvenskan kom hon först som frilansande skribent i mitten av 1990-talet, efter att ha läst litteraturvetenskap i Lund och bland annat arbetat på radion. Sedan, som fast anställd, var huvudsysslan redaktionssekreterarens, vilket i praktiken betydde att hon gick igenom texterna som kom in till kulturredaktionen så att de blev läs- och tryckbara. I detta värv var hon noggrann och skoningslös. Slarv, pratiga meningar eller snåriga resonemang saknade Cecilia tålamod för.
Denna hållning levde också i hennes egna texter.
När Cecilia debuterade som skönlitterär författare var det följaktligen i den koncentrerade och genomreflekterande formen, med romanen ”Jag, Jane” som präglades av en frågvis skepsis mot samtidskulturen med dess snäva könsroller.
Med tiden färgades hennes skrivande alltmer av de frågor och insikter som vardagen med barnen och kärleken väckte. Hos Cecilia fanns en misstro mot det abstrakta tänkandets genvägar. Hon ägde en självkännedom som var själva motsatsen till vår tids pratiga självupptagenhet. Det gjorde Cecilia till en osedvanligt fritänkande och självständig kulturskribent.
En av de sista texterna som Cecilia skrev i Sydsvenskan inleddes med dessa ord: ”Jag är cancerpatient. I tre år har jag umgåtts med döden. Mina läkare har gjort klart att jag inte har någon chans att bli frisk. Enligt den prognos jag fick samtidigt med min diagnos skulle jag för länge sedan ha varit borta.”
Umgänget med döden var en rasande kamp, men den födde också något annat i detta koncentrerade liv: ”Jag har inte för avsikt att idyllisera. Mitt liv är naturligtvis svårt. Men inte enbart. Jag lever, precis som många andra i min situation, mer intensivt än förut. Min upplevelse av tid har förändrats radikalt. Det går inte längre att säkert säga att en timme är mindre värd än ett år.”
Att känna Cecilia var att ständigt bli påmind om livets odiskutabla och okränkbara värde. Att bli påmind om gåvan.
Våra tankar går till hennes familj. Och till Cecilia själv – modig, stark och oförglömlig.
Rakel Chukri
kulturchef
Daniel Sandström
chefredaktör